Josh Ritter är också en nygammal bekantskap. Visst har jag lyssnat på honom förut också, men särskilt den senaste veckan har han gått varm i hörlurarna. Om det skulle komma fram att han ska spela i närheten, så skulle jag nog se lika mycket fram emot att se honom som jag gjorde över att se Feist. Vilket är riktigt, riktigt mycket! Dessutom finns det en kille som har en fin fansite, och då känns det ju förstås som att han och jag är kompisar. För alla som har fansites är ju enade i en hemlig underground organisation. Utom de som har för sådana som Britney Spears. Vi låtsas inte om dem.
Den senaste skivan, The Historical Conquests of Josh Ritter, har inte riktigt hunnit fastna ännu. Jag blir nästan lite irriterad på den - det händer lite för mycket i låtarna. Just enkelheten är det som är styrkan i hans sånger, det behövs inte en massa lull-lull. Hello Starling och The Animal Years är istället mycket bättre. Fast samtidigt märker jag att Historical Conquests börjar arta sig - Empty Hearts är ju väldigt fin. The Temptation of Adam är ju också bra... Jag får kanske acceptera att jag börjar tycka om den senaste skivan också. Lite grand.
Men den innehåller minsann ingen Wolves! Åh Wolves! När jag hör den skulle jag lätt kunna impulsköpa en flygbiljett över till Idaho för att knacka på Josh Ritters dörr med vildhet i blicken och skrika "Wolves in the piano! Wolves underneath the stairs! Wolves inside the hinges! Circling round my door! At night inside the bedsprings! Clicking cross the floor! I don't know how they found me! I'll never know quite how! I still can't believe they heard me! That I was howling out that loud!" Josh Ritter skulle förstås svara med att skrika "I started listening to the wolves in the timber! Wolves in the timber at night! I heard their songs when I looked in the mirror! In the howls and the moons round my eyes!" Och så skulle vi ta varandra i handen och skutta iväg i ett soligt Idaho sjungandes "So long! So high!".
