Signed, sealed, delivered

Aimee Mann tog extra betalt för signerade skivor under sin konsert i torsdags. 30 kronor extra, närmare bestämt. Per skiva. Why, oh, why? Om hon signerar sju skivor i minuten, innebär det en timlön på 12.600 kronor. Det är jävligt mycket. Vad är det som gör att hon säljer signerade skivor för ett högre pris? Är det ett sätt att undvika att folk stannar efter konserterna för att få saker signerade? Är det ett sätt att få folk att köpa skivan, som annars skulle strunta i den osignerade versionen? Är en signerad Aimee Mann-skiva värd 30 kronor extra?

Vi pungade till slut ut de extra 30 kronorna för en signerad skiva, men jag upphör inte att irriteras över att hon tog extra betalt. Tacka vet jag artister med fötterna på jorden som kommer ut efter konserterna, pratar med folk och signerar saker. Gratis.

Christmastime

Jag strosade långsamt nedför gatan och kände hur vinden ven runt mina leggingsbeklädda ben. Vintern låg i luften, alltför snabbt. En snabb titt i skyltfönstret avslöjade mina rosiga kinder, och bortom reflektionen anade jag något bekant. Där var de. Juldekorationerna. Julgranskulor och julgransljus och adventsstjärnor och adventsljusstakar och tomtar och tomtemössor och renar och låtsassnö. Snart, tänkte jag. Snart är julen här. Sedan förde jag blicken till gatan och mötte en kille som hade shorts och flipflops på sig.

Eeny meeny miny emo

Jag vill vara emo. Jag vill ha svart hår som står åt alla håll och ett tjockt lager kajal som rinner lite lätt när det regnar. Jag vill vandra ljudlöst på gatorna, och när jag väl tittar upp vill jag ha en blick som vittnar om att jag lever ett hårt liv som tynger ned mig. Jag vill vara klädd i svart med udda accessoarer, och ha en piercing i läppen.

Sedan tittar jag mig själv i spegeln, och inser att jag aldrig kommer att vara emo. Jag kan inte förmå mig att lyssna till likarna som AFI, Fall Out Boy, My Chemical Romance och The Academy Is. Jag är för rädd om håret för att färga det svart igen, och fasar över tanken att min kajal skulle rinna. Så egentligen kanske jag inte vill vara emo. Egentligen kanske jag bara längtar tillbaka till tonåren, till en tid som var okomplicerad. Egentligen kanske det bara är en önskan att känna en grupptillhörighet. Egentligen kanske det bara är en önskan att byta åldersfack. Egentligen kanske det bara är min 30-årskris som börjar att koka under vattenytan. Eeny meeny miny emo.

Ångest, ångest

Ångest, ångest är min arvedel
Min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Så rätt han hade, Pär Lagerkvist. Jag känner hur ångesten kryper inom mig. Bara jag tänker på den, känns det som att jag får hjärtklappning. Jag är egentligen färdigutbildad. Färdig. Färdig som i att det inte behövs något mer. Färdig som i att jag behöver börja jobba. En del av mig tror att jag skulle trivas med att jobba med parkarbete. En del av mig tror att jag ändå skulle kunna jobba med växtproduktion. En del av mig vill inte alls jobba med växter. En del av mig vill ha ett kontorsarbete, få vara klädd i klänning och höga pumps dagarna i ända. En del av mig vill jobba med musik. En del av mig vill plugga vidare tills dess att CSN säger stopp och hej. En del av mig vill flytta till Island. En del av mig vill flytta till Kanada. En del av mig inser att alla dessa delar kommer i skymundan från de viktigaste frågorna. Vad gör jag? Vart ska jag? Vem är jag?

Ångest, ångest är min arvedel
Min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Cupcakery

Föreläsare: Det luktar inte muffins.

Om arbetare som inte duschar på arbetsplatser.