Jag vill vara emo. Jag vill ha svart hår som står åt alla håll och ett tjockt lager kajal som rinner lite lätt när det regnar. Jag vill vandra ljudlöst på gatorna, och när jag väl tittar upp vill jag ha en blick som vittnar om att jag lever ett hårt liv som tynger ned mig. Jag vill vara klädd i svart med udda accessoarer, och ha en piercing i läppen.
Sedan tittar jag mig själv i spegeln, och inser att jag aldrig kommer att vara emo. Jag kan inte förmå mig att lyssna till likarna som AFI, Fall Out Boy, My Chemical Romance och The Academy Is. Jag är för rädd om håret för att färga det svart igen, och fasar över tanken att min kajal skulle rinna. Så egentligen kanske jag inte vill vara emo. Egentligen kanske jag bara längtar tillbaka till tonåren, till en tid som var okomplicerad. Egentligen kanske det bara är en önskan att känna en grupptillhörighet. Egentligen kanske det bara är en önskan att byta åldersfack. Egentligen kanske det bara är min 30-årskris som börjar att koka under vattenytan. Eeny meeny miny emo.
