Ångest, ångest är min arvedel
Min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Så rätt han hade, Pär Lagerkvist. Jag känner hur ångesten kryper inom mig. Bara jag tänker på den, känns det som att jag får hjärtklappning. Jag är egentligen färdigutbildad. Färdig. Färdig som i att det inte behövs något mer. Färdig som i att jag behöver börja jobba. En del av mig tror att jag skulle trivas med att jobba med parkarbete. En del av mig tror att jag ändå skulle kunna jobba med växtproduktion. En del av mig vill inte alls jobba med växter. En del av mig vill ha ett kontorsarbete, få vara klädd i klänning och höga pumps dagarna i ända. En del av mig vill jobba med musik. En del av mig vill plugga vidare tills dess att CSN säger stopp och hej. En del av mig vill flytta till Island. En del av mig vill flytta till Kanada. En del av mig inser att alla dessa delar kommer i skymundan från de viktigaste frågorna. Vad gör jag? Vart ska jag? Vem är jag?
Ångest, ångest är min arvedel
Min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
