Nick

don't chase the beat of your heart

Det är något som är så fruktansvärt roligt när folk är på väg att somna, och nickar till med huvudet. Det är precis som att det går i slow motion: Först ser man hur hakan viks inåt och pannan börjar sakta att röra sig åt sidan. Allt eftersom eskalerar hastigheten på nickningen tills den nästan är vinkelrät, och då "snap!" snäpper det till och den halvt sovande människan rycker upp huvudet med ett ryck - bara för att det hela ska börja om från början igen. Jag tycker det är så himla kul att se hur processen upprepas om och om igen, varje gång det händer tänker jag "Och så ååååhhh...snap! Och så ååååhhh...snap!" Jag kan ofta sitta med ett stort leende på läpparna och se hur nackar snäpps om och om igen. Extra kul är det när någon vaknar av sitt eget snäppande, bara för att titta sig irriterat omkring och se om det var någon som såg det. Och det var det - jag!

Morotsföräldrarna

oh! oceans, rivers, lakes












Lärare: "...det är därför som jag är emot morotsföräldrarna, de vill ha sötare morötter, medan jag vill ha en karakteristisk smak på dem".

Morotsföräldrar? Vilka är morotsföräldrarna? Är det ett nytt uttryck som jag har missat? Som curlingföräldrar, fast det är morotsföräldrar? Vad gör morotsföräldrarna? Får de barnen att äta extra mycket morötter? Eller är det ett uttryck för föräldrar som strävar efter att ge barnen hälsosam mat? Eller är morotsföräldrarna i själv verket morötterna själva, att morotssorterna av sig själva blir sötare och sötare? Mamma pappa morot?

Jag: Morotsföräldrarna?
Karin: Morotsförädlarna.
Jag: Jaha.

You snooze, you lose

and i'm mostly very tired

Hur bra är det egentligen att snooza? Man vaknar ju varje gång klockan ringer, och somnar oftast om igen efter att det har slutat ringa. Det är väl bra att man vaknar, men är det bra att man somnar om, vaknar och somnar om igen? Vad får man egentligen för kvalitet på snooze-sömnen? Blir man i själva verket tröttare än om man inte snoozar? Om man har en avbruten nattsömn, brukar man ju vara riktigt trött dagen efter. Är inte snooze-sömnen just det, en avbruten sömn? Isåfall borde ju de som snoozar vara tröttare än de som inte gör det. Är det så? Eller handlar det om under hur lång tid man snoozar? Är det okej att snooza i 20 minuter, men inte i två timmar? Är det bättre att sova längre på morgonen, för att slutligen tvinga upp sig själv när klockan ringer första gången? Det må vara det bästa sättet, men det är inte det lättaste.

Bra bättre bäst

old teenage hopes are alive at your door











Ibland får man en särskild känsla inom sig. Den börjar så smått som en stickande känsla i tårna. Sedan sprider den sig långsamt som en brinnande eld genom hela kroppen, tills den slutligen stannar upp som ett leende på läpparna. Man kan stå där i sin egen lilla värld med ett leende på läpparna, nynnandes med i låtarna, helt förnöjd med situationen. Man står där och tänker "Fy fan, det här är helt enkelt så jävla bra!".

Det är min tanke när en skiva eller en konsert är riktigt, riktigt bra. Jag står där med mitt lilla leende, mysandes med sig själv och tänker på hur bra det är. Jag tänkte det när jag åkte i bilen häromdagen, när Feist - I Feel It All spelades i högtalarna. Jag tänkte det när Pumpkins spelade That's The Way på Vega. Snart tror jag att det är dags igen, för den 1:a oktober spelar Feist på samma plats. En konsert som jag sett fram emot i sju månader. Det är riktigt länge. Under den tiden hinner det byggas upp en himla massa förväntningar. Det hinner byggas upp helt enorma förväntningar. Förväntningar så stora att det blir svårt att infria dem. Men efter att ha lyssnat på Feist-inspelningar från i år kan jag bara konstatera: Den 1:a oktober kommer jag upprepade gånger att tänka "Fy fan, det här är helt enkelt så jävla bra!".

19.3

i don't look in the mirror

19.3. Det var mitt BMI när jag gick på gymnasiet. 19.3 är undervikt. 19.3 är samma BMI som vissa av dem på Top Model har. Jag skulle aldrig passat som modell, men mitt BMI hade nog gjort det. 19.3 är något ouppnåeligt. 19.3 kommer jag aldrig att komma till igen, om jag inte får en ätstörning. 19.3 är ett magiskt nummer längst bak i mitt huvud. Det finns där, med onda ögon och ett hånleende. 19.3 tycker att jag förtjänar att vara långt ifrån 19.3. 19.3 tycker att jag får skylla mig själv. 19.3 har inget överseende med mig. 19.3 menar allvar. 19.3 tycker att jag får ta tag i mig själv innan det har gått alldeles för långt. 19.3 skriker det åt mig. 19.3 rycker mig i håret, skakar om mig i axlarna och skriker "Nu får du för fan ta och skärpa till dig!". Så det är nog bäst att jag gör det. För 19.3 har ju faktiskt rätt.

Zeitgeist

don't hear what I hear

Jag: Det är inte långt till Willy's.
Imre: Näe. Det är inte ens en Zeitgeist.


Smashing Pumpkins - Zeitgeist är 2:49 lång

Stilpolisen

you think you are the local rock star

Jag skulle behöva någon som berättade vilken som ska vara min personliga stil. Jag behöver någon som drar mig i örat till en affär med kläder som jag både tycker om och passar i. För jag har då inte hittat någon sådan. Jag är trött på att gå in i en affär, hitta något snyggt klädesplagg men upptäcka att jag måste lägga på en tia i storleken för att jag ska kunna trycka in mig i den. Jag är trött på att ha samma missanpassade kjol på mig varje dag bara för att jag inte hittar någon annan som passar bättre. Jag är trött på att klämma i mig t-shirts som är över fyra år gamla och över fyra storlekar för små. Jag är trött på att inte veta vad det är för kläder som jag passar i.

Att försöka återskapa den halvrockiga stilen jag hade på gymnasiet känns lite passé. Att försöka klä sig mer moget känns lite för tidigt. Jag har fastnat i ett status quo som jag inte vet hur jag ska ta mig ut ur. Jag är rädd att om jag inte lyckas inom den närmaste tiden, kommer jag om 20 år bli anmäld av mina nära till ett Gör-om-mig program. Och då kommer det säkert uppdagas att jag fortfarande har den där förbannade kjolen på mig. Please God almighty, don't let it happen.