Ibland får man en särskild känsla inom sig. Den börjar så smått som en stickande känsla i tårna. Sedan sprider den sig långsamt som en brinnande eld genom hela kroppen, tills den slutligen stannar upp som ett leende på läpparna. Man kan stå där i sin egen lilla värld med ett leende på läpparna, nynnandes med i låtarna, helt förnöjd med situationen. Man står där och tänker "Fy fan, det här är helt enkelt så jävla bra!".
Det är min tanke när en skiva eller en konsert är riktigt, riktigt bra. Jag står där med mitt lilla leende, mysandes med sig själv och tänker på hur bra det är. Jag tänkte det när jag åkte i bilen häromdagen, när Feist - I Feel It All spelades i högtalarna. Jag tänkte det när Pumpkins spelade That's The Way på Vega. Snart tror jag att det är dags igen, för den 1:a oktober spelar Feist på samma plats. En konsert som jag sett fram emot i sju månader. Det är riktigt länge. Under den tiden hinner det byggas upp en himla massa förväntningar. Det hinner byggas upp helt enorma förväntningar. Förväntningar så stora att det blir svårt att infria dem. Men efter att ha lyssnat på Feist-inspelningar från i år kan jag bara konstatera: Den 1:a oktober kommer jag upprepade gånger att tänka "Fy fan, det här är helt enkelt så jävla bra!".
