Quarter past midnight

so old in my shoes



Ett kvarts sekel and counting!

Murder by numbers

i've journeyed here and there and back again

Vad är 38?

1. Antalet banankartonger som finns i gamla lägenheten
2. Antalet banankartonger som finns i nya lägenheten
3. Antalet gånger vi kört kartonger till nya lägenheten
4. Antalet banankartonger vi slängde på tippen


(Svar: 2)

First time's a charm

i think i'm paranoid

Belysningen är dämpad. Luften känns kvav i den varma sommarnatten Hon vet att det snart är dags. Det är inte första gången för henne, men det är alltid lika nervöst. Tänk om hon gör fel? Tänk om hon gör fel sak vid fel tillfälle? Det har ju gått bra alla andra gånger, utom den gången då hon blev tillsagd av en kille att hon skulle sluta. Den upplevelsen är fortfarande djupt inetsad i hennes huvud. Hon tittar ned på sina händer och ser att de skakar en aning. Hon tittar bort och ruskar på huvudet, det är ju egentligen inget att vara nervös för. Ändå känner hon hur pulsen stiger. Har man väl bestämt sig går det inte att ändra sig. No turning back now. Och så äntligen - är det dags. Han närmar sig med bestämda steg, och vinkar lite lätt med handen. Han mumlar några spridda ord och börjar. Hon slänger upp kameran från axeln och trycker in slutarknappen. Nervositeten är som bortblåst.

Lillasyster

nobody nowhere understands anything

Det känns märkligt att läsa sin blog som man skrev för sju-åtta år sedan. Det är som att man har en lillasyster. En lillasyster som egentligen inte finns. Det är ju inte utan att man drar på smilbanden åt de konstiga funderingar som man hade. Och vissa saker vill man ju bara glömma att man någonsin skrev.

Ändå så tycker jag om min lillasyster. Rätt vad det är får hon ett vilt utlopp över sin ilska, oftast för något helt obetydligt. Hon har kort temperament, och nåde den som kommer i hennes väg. Media är en av de saker som får ta mest stryk. Hon kan ha lite egendomliga funderingar, dessvärre är det inte många som förstår dem. Hon är ganska besatt av ett visst band, och det allra mesta kretsar på ett eller annat sätt runt det. Övrig musik som hon lyssnade på då var kass. Shitty to say the least. Samtidigt måste man respektera det, för den musiken respresenterade henne då. Men lite pinsamt är det allt.

Det är lite konstigt att veta att min lillasyster inte finns längre. Jo, hon finns fortfarande, men hon är inte densamma. På sätt och vis önskar jag att hon var densamma, men ändå är jag glad att hon inte är det. För jag är ganska nöjd med den som hon har blivit. Jag vill gärna tro att hon har blivit lite klokare. Men det är inte alldeles säkert att fallet är så.

Smashing Pumpkins @ Vega

lost on this road are there any real souls?

Sist vi var på Vega såg vi Gillian Welch, väldigt lågmäld country. Det var inte direkt vad SP spelade igår.

Dagen började med att jag åkte på IKEA och köpte en filt för 39 pix som förbrukningsvara. Yep - en filt. Klockan fyra rullade jag ut min filt framför Vega, tre timmar innan dörrarna öppnade. No fear, jag var inte ensam - det var fyra pers till där. Jag vet fortfarande inte om jag är 1. Gammal och bekväm eller 2. Smart. När alla andra sedan satt på den skitiga, äckliga marken kunde jag istället sitta och mysa på min filt, mycket bekvämt må jag säga! Jag hoppas lite försiktigt att de tyckte att jag var alternativ 2...

Snabb som en vessla sprang jag uppför trapporna och fixade front row-seats till oss, men det slutade med att jag fick stå där framme solo. Som gemytligt sällskap hade jag ett yngre, svenskt par till vänster och en italienare till höger. Det var första konserten för båda sällskapen. Hur är det egentligen för de som går på SP för första gången? Ångrar de allt som de missat? Är de skeptiska, eller helt fanatiska?

Konserten då? Jo, den var faktiskt fantastisk! Första raden förhöjer faktiskt alla konserter något snäpp. Bandet (mest Billy då) verkade vara på bättre humör än i Stockholm, och Jimmy skrattade massor åt Billy bakom trummorna när Billy började skrika och ha sig då och då. Lite avis blev jag minsann när det var en kille i fotodiket som hade två Canon Eos 1D kameror, och dessutom ett Canon 70-200mm 2.8 IS USM. Gimme gimme!

De låtar som vi inte hade hört live förut var: Come On Let's Go, Daydream och Zeitgeist. Zeitgeist var redan innan en av mina absoluta favoriter från Zeitgeist-eran, så det var en trevlig överraskning att den blev spelad! Daydream var väldigt cool att höra, eftersom det egentligen är en D'arcy-låt. Billy behövde lyrics-ställ på Daydream och Death From Above - Hmm.

Både de lugnare och mer fartiga delarna var riktigt bra, men man kände verkligen av publiktrycket under crowdpleasers som Zero och BWBW. Den dumma vakten som alltid nekar min kamera, var egentligen rätt så trevlig. Flera gånger kom han fram, lyfte upp sina armbågar och sade till killarna bakom oss "Protect the ladies!". Och så bjöd han oss på första raden på Haribo-godis som han fick av en annan vakt. Så jag antar att han är förlåten nu.

Under de konserter som vi sett i år har de alltid öppnat med United States, och jag tycker att det är en ganska passande opener. Trummorna är grymma och låten känns aggressiv, den låten sätter tonen för resten av konserten. Billys utdragna spelande av den amerikanska nationalsången kan man dock vara utan... Jimi Hendrix, anyone? Silverfuck som avslutning är ju såklart alltid lysande också.

Tidigare har jag inte varit särskilt förtjust i Glass and the Ghost Children, men den nya versionen låter mycket bättre än den gamla. Det är mest bara vokalen som påminner om den gamla.

Inspelningen låter riktigt bra, och den blir säkert ännu bättre efter lite redigering. Förutom alla fyllon som ropar massa "Uaaahh!!" hela tiden då, förstås. Och förutom de som sjunger med för full hals hela tiden, förstås. Och förutom de plastölglas man hör krossas under de lugnare låtarna, förstås. Förutom det så blir det nog toppen!

Betyg: 5 av 5

Setlist:
United States
That's The Way
Bleeding The Orchid
Come On Let's Go
Tonight
Tarantula
Starz
Glass and the Ghost Children
Zero
Cherub Rock
With Every Light
Death From Above
Daydream
Thirty-Three
Winterlong
Superchrist
Doomsday Clock
Heavy Metal Machine
Disarm
Stand Inside Your Love
Hummer
Shame
Bullet With Butterfly Wings

Extranummer:
Zeitgeist
Silverfuck

Smashing Pumpkins @ Cirkus

it's lonely at the top

För sju år sedan var jag på min första Pumpkins-konsert någonsin, på just Cirkus. I Am One på Cirkus bidrog starkt till att jag valde det som tatuerings-motiv. Blev jag nu inspirerad att skaffa mig någon ny tatuering? Kanske skriva United States någonstans? Eller Bleeding The Orchid? Kanske 99 Floors? Eller varför inte Superchrist?

Efter att ha läst min gamla blog kan jag konstatera att jag var väldigt entusiastisk över Cirkus-konserten år 2000. Och kanske, kanske en aning partisk. Jag undrar vad mitt tonåriga jag hade tyckt ifall konserten i söndags hade varit den första? Hade jag tyckt att den var helt fantastisk, bara för att den var den första jag såg?

Konserten var bra. Inte toppen, inte fantastisk - men bra. Det var så varmt inne på Cirkus att lite av glädjen försvann. När man dessutom står på tredje raden står man mitt bland alla hoppande imbeciller, vilket inte är så nice. Tur att man kan retirera till mixerbordet för att få lite sällskap! Dessutom fick jag ju inte ta med mig min kamera in, då den var "too big", precis som i Paris. Dumma SP som har fotokontrakt! Buuu!

Låtarna som vi inte hade hört live någon gång förut blev några stycken: 99 Floors, By Starlight (inte hela), Death From Above, Drown, Lucky 13, Starla, Superchrist - den ena bättre än den andra. Men Drown och Starla var ändå väldigt speciella att höra. Och trummorna på Lucky 13 går inte heller av för hackor... Det är något särskilt varje gång man hör en låt spelas live för första gången, man får en fuzzy feeling inombords, liksom.

De tyngre delarna av SP låter riktigt bra, men även de lugnare partierna låter riktigt finemang. Dessvärre är det inte alla som uppskattar det, utan hoppar omkring och skriker och busvisslar under crowd-pleasers. BWBW anyone?

Under konserten kom jag på ett nytt mål som jag ska uppnå också. Jag klarar det nog inte i år, kanske inte heller nästa år - men till 2009 tror jag att jag ska kunna fixa biffen. Vad det är? Only time will tell.

All in all var det en bra konsert, och eftersom jag är så väldigt förtjust i att ge betyg på allt och alla måste såklart konserten också få det.
Betyg: 3.5 av 5 (det hade varit 4 om inte parkeringen hade kostat 250 pix)

Setlist:
United States
Bleeding the Orchid
Drown
Hummer
Bullet with Butterfly Wings
Neverlost
That´s the Way
Lucky 13
Starla
For God and Country
The Crying Tree of Mercury
Rocket
99 Floors
By Starlight>
To Sheila
Tonight Tonight
Tarantula
Starz
Zero
Disarm
Glass and the Ghost Children
Superchrist
Doomsday Clock
Heavy Metal Machine

Extranummer:
Death from Above
Muzzle

Too big

Han har något emot mig. Han bevakar mig. Han står lite i skymundan, men ändå så att han har full koll. Det går inte att dölja något för honom. Han var i Paris. Han var i Stockholm. Han är överallt. Jag ser hur hans ögon följer mina rörelser. Jag ser hur han tittar vad jag har med mig. "Too big!" säger han. Mitt ursinne kokar inom mig. Mina händer knyts till knytnävar. Men jag håller dem för mig själv. Och så var det över innan det ens hade börjat. Too big.

Low + Audrey

___

Audrey___Low

Audrey gjorde en stabil insats på KB, det kan nog hända att de fick några nya fans också. Low lät okej, men lite för sega för min smak. Jag sprang inte direkt iväg och köpte deras skiva efter konserten.

Betyg Audrey: 3 av 5
Betyg Low: 2 av 5

Stapelfestivalen

The Lionheart Brothers

The Lionheart Brothers hade inte världens bästa förutsättningar när de fick spela i ett mörkt och regnigt Malmö på torsdagen. Det var ca 50 tappra själar som trotsade regnet, väl utrustade med paraplyer. Bandet kämpade på tappert, men lyckades väl ändå inte riktigt få med sig "publiken". Jag känner inget direkt behov av att springa ut och köpa deras skiva, om man säger så.

Betyg: 2 av 5

Scraps Of Tape

På lördagens upplaga av festivalen var det strålande sol och fullt av massa skejtande småkids. Några av dem tog i alla fall en paus för att titta på Scraps Of Tape. Det lät som att de ville vara Explosions In The Sky/Mono, men de lyckades inte ända fram. Mindre "nu spelar vi så snabbt och högt vi bara kan" och bättre övergångar, så kan det kanske bli bra.

Betyg: 3 av 5

Är framtiden för festivaler att de ska vara gratis? Man läser ständigt om festivaler som har det knivigt med pengarna, medan alla dessa små minifestivaler poppar upp som små svampar ur marken. Är det bara i det lilla formatet som det går att ha en gratis festival? Malmöfestivalen är väl rätt så stor, men man är inte direkt toksugen att gå och titta på Hasse Andersson & Kvinnaböskeband. Accelerator lyckas ju med att vara en alldeles formidabel liten festival, utan att för den skull göra hål i plånboken. Kanske framtiden för festivaler istället är att de är i mindre format? Inget Hultsfred, inget Roskilde - bara en masssa små Accelerator. Det vore faktiskt något.

Sex mail

Jag har sex mail. Mail adresser, alltså. Borde man bara ha en? Hur många är för många? Alla har väl åtminstone två? En som är officiell, och en som är anonym? Egentligen är det väl kanske rätt så många med sex... Dessutom är det ingen av mailadresserna som innehåller mitt fulla namn. Men om man vill vara anonym så kan man ju inte ha en mailadress med ens namn i, så då måste man skaffa sig en ny mailadress. Men då kan det ju vara så att den nya mailadressen är svår att uttala, så då får man skaffa sig en ny. Då kanske den nya inte heller är så bra, så då blir det ännu en till... Och så har man helt plötsligt sex. Mail adresser, alltså.

Gillian Welch

Gillian Welch och David Rawlings äntrade igår scenen på Lille Vega. Förväntningarna var höga, och som de blev infriade! De verkade ha det väldigt roligt på scenen, och det lät helt fantastiskt bra. Jag måste nog erkänna att vid två tillfällen blev jag lite tårögd också... Först när hon spelade No One Knows My Name, en av mina absoluta favorit sing-a-long låtar of all time. Jag blev lite sugen på att sjunga med, men efter att ha tittat mig runt på de i närheten, insåg jag att de nog inte skulle uppskatta mina ylande vokaler särskilt mycket. De upplevs bäst i ensamhet i bilen.
Andra gången var under sista extranumret, Long Black Veil, då de ställde sig längst fram på scenkanten och sjöng helt utan mikrofoner. Tystnaden låg så tät i lokalen att man hade kunnat skära i den med kniv.

Den tredje höjdpunkten (men utan våta ögon) var när de spelade Jackson, som ju helt enkelt var alldeles lysande. Det enda dåliga med konserten var väl egentligen publiken, men det kunde ju inte Gillian rå för. Folk som klappar mitt i låtarna - hur irriterande är inte det? Är man inte på konsert för att lyssna på artisten, och inte applåderna mitt när artisten sjunger? Varför ska folk vara så ivriga att klappa direkt efter när någon gör något coolt på gitarren/trummorna?

Det var helt enkelt en fantastisk konsert. Att vi var tvungna att springa hela vägen från Vega till tågstationen för att konserten var så lång, gör inte något i sådana här sammanhang. Imre konstaterade på tåget hem att det var nog en Top 5-konsert. Efter att jag nämnt några konserter som jag tyckte passade på den listan, blev Gillians konsert nedflyttad till någonstans på Top 10. Men då kom Imre på några till, så då var hon kanske på Top 20. Från Top 5 till Top 10 till Top 20 - ju fler konserter man ser, desto svårare är det att bestämma sig vilken som är bäst.

Betyg: 5 av 5

Bestämma sig

Det är mycket man måste tänka på när man ska skriva blogg. Ska man ta bitar ur sitt eget liv? Ska man skriva om världen? Ska man lämna ut allt, eller bara en del? Ska det handla om ett ämne, eller flera? Vem ska läsa den? Vem ska man rikta sig till? Vad är det för syfte med bloggen? Det är inte alldeles lätt att bestämma sig om allt, så vi får se vart det slutar.