Gillian Welch och David Rawlings äntrade igår scenen på Lille Vega. Förväntningarna var höga, och som de blev infriade! De verkade ha det väldigt roligt på scenen, och det lät helt fantastiskt bra. Jag måste nog erkänna att vid två tillfällen blev jag lite tårögd också... Först när hon spelade No One Knows My Name, en av mina absoluta favorit sing-a-long låtar of all time. Jag blev lite sugen på att sjunga med, men efter att ha tittat mig runt på de i närheten, insåg jag att de nog inte skulle uppskatta mina ylande vokaler särskilt mycket. De upplevs bäst i ensamhet i bilen.
Andra gången var under sista extranumret, Long Black Veil, då de ställde sig längst fram på scenkanten och sjöng helt utan mikrofoner. Tystnaden låg så tät i lokalen att man hade kunnat skära i den med kniv.
Den tredje höjdpunkten (men utan våta ögon) var när de spelade Jackson, som ju helt enkelt var alldeles lysande. Det enda dåliga med konserten var väl egentligen publiken, men det kunde ju inte Gillian rå för. Folk som klappar mitt i låtarna - hur irriterande är inte det? Är man inte på konsert för att lyssna på artisten, och inte applåderna mitt när artisten sjunger? Varför ska folk vara så ivriga att klappa direkt efter när någon gör något coolt på gitarren/trummorna?
Det var helt enkelt en fantastisk konsert. Att vi var tvungna att springa hela vägen från Vega till tågstationen för att konserten var så lång, gör inte något i sådana här sammanhang. Imre konstaterade på tåget hem att det var nog en Top 5-konsert. Efter att jag nämnt några konserter som jag tyckte passade på den listan, blev Gillians konsert nedflyttad till någonstans på Top 10. Men då kom Imre på några till, så då var hon kanske på Top 20. Från Top 5 till Top 10 till Top 20 - ju fler konserter man ser, desto svårare är det att bestämma sig vilken som är bäst.
Betyg: 5 av 5
