lost on this road are there any real souls?
Sist vi var på Vega såg vi Gillian Welch, väldigt lågmäld country. Det var inte direkt vad SP spelade igår.
Dagen började med att jag åkte på IKEA och köpte en filt för 39 pix som förbrukningsvara. Yep - en filt. Klockan fyra rullade jag ut min filt framför Vega, tre timmar innan dörrarna öppnade. No fear, jag var inte ensam - det var fyra pers till där. Jag vet fortfarande inte om jag är 1. Gammal och bekväm eller 2. Smart. När alla andra sedan satt på den skitiga, äckliga marken kunde jag istället sitta och mysa på min filt, mycket bekvämt må jag säga! Jag hoppas lite försiktigt att de tyckte att jag var alternativ 2...
Snabb som en vessla sprang jag uppför trapporna och fixade front row-seats till oss, men det slutade med att jag fick stå där framme solo. Som gemytligt sällskap hade jag ett yngre, svenskt par till vänster och en italienare till höger. Det var första konserten för båda sällskapen. Hur är det egentligen för de som går på SP för första gången? Ångrar de allt som de missat? Är de skeptiska, eller helt fanatiska?
Konserten då? Jo, den var faktiskt fantastisk! Första raden förhöjer faktiskt alla konserter något snäpp. Bandet (mest Billy då) verkade vara på bättre humör än i Stockholm, och Jimmy skrattade massor åt Billy bakom trummorna när Billy började skrika och ha sig då och då. Lite avis blev jag minsann när det var en kille i fotodiket som hade två Canon Eos 1D kameror, och dessutom ett Canon 70-200mm 2.8 IS USM. Gimme gimme!
De låtar som vi inte hade hört live förut var: Come On Let's Go, Daydream och Zeitgeist. Zeitgeist var redan innan en av mina absoluta favoriter från Zeitgeist-eran, så det var en trevlig överraskning att den blev spelad! Daydream var väldigt cool att höra, eftersom det egentligen är en D'arcy-låt. Billy behövde lyrics-ställ på Daydream och Death From Above - Hmm.
Både de lugnare och mer fartiga delarna var riktigt bra, men man kände verkligen av publiktrycket under crowdpleasers som Zero och BWBW. Den dumma vakten som alltid nekar min kamera, var egentligen rätt så trevlig. Flera gånger kom han fram, lyfte upp sina armbågar och sade till killarna bakom oss "Protect the ladies!". Och så bjöd han oss på första raden på Haribo-godis som han fick av en annan vakt. Så jag antar att han är förlåten nu.
Under de konserter som vi sett i år har de alltid öppnat med United States, och jag tycker att det är en ganska passande opener. Trummorna är grymma och låten känns aggressiv, den låten sätter tonen för resten av konserten. Billys utdragna spelande av den amerikanska nationalsången kan man dock vara utan... Jimi Hendrix, anyone? Silverfuck som avslutning är ju såklart alltid lysande också.
Tidigare har jag inte varit särskilt förtjust i Glass and the Ghost Children, men den nya versionen låter mycket bättre än den gamla. Det är mest bara vokalen som påminner om den gamla.
Inspelningen låter riktigt bra, och den blir säkert ännu bättre efter lite redigering. Förutom alla fyllon som ropar massa "Uaaahh!!" hela tiden då, förstås. Och förutom de som sjunger med för full hals hela tiden, förstås. Och förutom de plastölglas man hör krossas under de lugnare låtarna, förstås. Förutom det så blir det nog toppen!
Betyg: 5 av 5
Setlist:
United States
That's The Way
Bleeding The Orchid
Come On Let's Go
Tonight
Tarantula
Starz
Glass and the Ghost Children
Zero
Cherub Rock
With Every Light
Death From Above
Daydream
Thirty-Three
Winterlong
Superchrist
Doomsday Clock
Heavy Metal Machine
Disarm
Stand Inside Your Love
Hummer
Shame
Bullet With Butterfly Wings
Extranummer:
Zeitgeist
Silverfuck
