En magisk afton

the spy machine

Imorgon är det dags! Sigur Rós spelar tre akustiska låtar på Vega efter visningen av deras film Heima. Jag är högst övertygad om att de tre låtarna kommer att vara alldeles fullkomligt magiska, men alldeles för korta. För varje gång jag ser Sigur förvånas jag ändå alltid över hur jävla bra de är. Hur kan musik vara så bra? Det borde inte vara möjligt, men det är det. Jag tycker synd om de människor som inte tycker om Sigur. Vad är det för fel på dem? Hur kan man inte tycka om dem? Dags för lobotomi?

Ett av mina absolut bästa post-concert minnen är när vi träffade dem efter den andra konserten av två vi såg i Trondheim. Jag stod med pennan i högsta hugg och bad inte bara Sigur att signera programbladet, utan även bland annat Steindor Andersen råkade ut för min penna. Jag blev bjuden på isländsk vodka av Kjartan och Jónsi frågade Imre om han visste något bra Falafel-ställe. Jag hoppas att de kommer till Malmö - för då kan vi minsann en hel del.

Wordgamething

eins og alla vegginna

Dagens ord: Gruppeknus

Gruppkram på danska.

Yummy yummy

the taste of the sun


Jag är väldigt förtjust i att baka i tid och otid. Det är synd att jag är lika förtjust i att äta upp det också.

8.17

where are you going? where do you go?

Klockan var 8.17. Dimman låg tät på majsfältet. Vägen sträckte sig öde framför bilen. Öde! Var var Evert? Klockan kanske gick fel? Näe, mobilen stod på samma klockslag. Efter en viss besvikelse satte jag mig på bussen till studiebesöket. 8.28 åkte vi förbi majsfältet igen. Vägen låg fortfarande öde - tills en man dök upp! Men det var inte Evert. Dessutom gick han åt fel håll. Besviken tittade jag tillbaka till min sida av bussen. En man! Evert! Där var han. Evert.

Nya serier

i call home and nothing's new


Nya tv-serier är ett riktigt gissel. För det är ju inte så att man redan har alldeles för många tv-serier som man följer. Det är inte alls så att man går runt och tänker på när man har möjlighet att se nästa avsnitt av just den serien och den serien. Och så kommer det helt plötsligt helt nya tv-serier som man bara måste följa!

Dexter - är egentligen inte ny, men den var ny för mig. Såg Säsong 1 för några veckor sedan, och efter det så måste man ju följa de nya avsnitten också.

Bionic Woman - Lät som att den skulle vara bra, men var mest bara - meh. Efter två avsnitt känner jag inget större behov av att se resten. Den griper inte tag i en, tror det kan ha att göra med huvudrollsinnehavaren. Skulle det ha varit Jennifer Garner istället, hade jag nog tittat.

Gossip Girl är betydligt bättre än vad titeln låter tro. Anknytningar till favvoserierna The OC, The Mountain och Everwood. Och med de referenserna på sitt CV gör serien inte mig besviken! Fyra avsnitt och redan beroendeframkallande.

Pushing Daisies - har väldigt snygg cinematography med bjärta färger och snygga vinklar. Måste nog se några avsnitt till för att bestämma mig om det är en vinnare eller inte.

Not good enough

you spend half your life trying to turn the other half around

Ibland är man inte tillräckligt bra. Man kan brinna för något helt ofattbart mycket, men inte vara tillräckligt bra. Man kan tänka på det mest hela dagarna, men inte vara tillräckligt bra. Man kan älska att göra det, men inte vara tillräckligt bra. Man kan träna och träna, men ändå inte bli tillräckligt bra. Det är inte så kul att höra att man inte är tillräckligt bra, hur mycket man än vill vara det. Det är lite så att det hugger till en aning i en. Särskilt om man får höra det från någon som man ser upp till.

Old man blues

you can see me wave - same, i'm the same

Det finns oturliga dagar då jag börjar skolan klockan 8.15 - vilket har varit varje dag den senaste månaden. Jag puttrar fram i min lilla Toyota och svänger av mot Alnarp vid det stora majsfältet. Inte långt efter att jag har svängt av, brukar han dyka upp. Evert. Evert heter säkert egentligen Stig. Eller Torsten. Eller Bengt. Evert är morgonpigg, han är ute och går samma tid varje morgon. Man kan ställa klockan efter Evert. Trots sin höga ålder pinnar han på i god fart, säkert lika snabbt som någon hälften så gammal. Varje gång Evert möter en bil, lyfter han upp armen och vinkar. Evert vinkar till alla, oavsett bilmärke.

De första gångerna jag mötte Evert vinkade jag inte. Jag tänkte "Vad är det där för tokig gubbe?". Sedan tänkte jag lite mer, och tänkte att så farligt är det ju ändå inte att vinka. Så nu vinkar jag till Evert varje morgon. Det är ganska trevligt att vinka till Evert, jag blir faktiskt lite glad av det. Ibland brukar Evert ha med sig en kompis på promenad, han heter säkert Sixten. Sixten vinkar inte, bara Evert. Varför vinkar inte Sixten? Är han lat? Eller säger han till Evert "Skärp dig Evert! Du är ju pinsam!"?

Hur kom det sig att Evert började vinka till alla bilar han möter? Har Evert vinkat hela sitt liv? Eller var det helt enkelt så att han vinkade en dag, och personen han vinkade till blev glad, och därefter har han fortsatt? Vinkar han för att göra människor glad? Vad vill han säga med sin vinkning?

Imorse hade jag nästan kommit fram till skolan - och fortfarande ingen Evert. Jag började att bli lite orolig, tänk om något hade hänt Evert? Jag skulle nog sakna honom lite grand då. Så svängde jag runt den sista kurvan mot skolan, och där var han - Evert. Evert vinkade åt mig. Jag log och vinkade tillbaka.

Intro

stuck between rewind and forward

Ett bra intro kan göra en hel tv-serie. Det är ju introt som sätter tonen för hela serien, det är introt som visar vad man kan förvänta sig och visar vilken känsla som serien ska förmedla. Ett bra intro kan höja en serie, medan ett dåligt intro kan tynga ned en serie. Ett dåligt intro kan nästan göra så att man skäms för att berätta att man tycker om en viss serie.

Las Vegas har ett dåligt intro. Det är en helt okej serie, men introt drar ned den. Man kan visa att Las Vegas är fullt av fart och nöjen på ett betydligt bättre sätt.

Bionic Woman har också ett dåligt intro. Hon spinger runt och skuttar och slåss hela introt - kan också göras på ett snyggare sätt.

Finns det några bra intron då? Jo då - Heroes, Medium, The 4400 är några snygga. Heroes är extremt kort, men den bilden och den passande musiken sätter känslan väldigt bra för serien. Medium och The 4400 har båda snyggt gjorda intron som förmedlar rätt känsla. De introna förhöjer serierna, och det är ju det som är meningen.

Lost and found

i got lost into the woods

Saker förändras. Oftast märker man det inte under tiden de förändras, utan det är något som man märker när det redan är för sent. Då inser man hur mycket det egentligen är som har förändrats, och hur svårt det är att ta tillbaka det. Det är så sant som det är sagt: man vet aldrig vad man har förrän man förlorat det.

Cinnamon Bun Day

my body's salvating and hell is my doom


Kanelbullens Dag - hur roligt är inte det?! En dag för en kanelbulle. En kanelbulle! Det var nog någon på Hembakningsrådet som tänkte "Fan, grabbar, vad ska vi göra för att folk ska baka mer? Jag vet! Vi ger kanelbullen en egen dag!" ...och så skapades Kanelbullens Dag. "You know, in Sweden we have 'Cinnamon Bun Day'. Yes, a day for Cinnamon Buns. No, for real!"

Hur äckliga ser förresten inte bullarna i USA ut?? Inget pärlsocker, men florsockerglasyr verkar de tycka om att använda. Och de verkar ha äckligt mycket kanel i.

Jag var inne på Hembakningsrådets hemsida för skojs skull, och tyckte att deras bull-bilder såg hyfsat tråkiga ut. De har stått inne i ugnen alldeles för länge, de är tjocka, de har för lite pärlsocker, och när de väl har pärlsocker är det bara i mitten. Vad är det för snåljåpar?

Bull-tips för bulliganer:
1. Kavla ut tunt - då får man plats med mer fyllning
2. Slösa inte på smöret till fyllningen, minst 100g - det blir ju så torrt annars
3. Smält smöret till fyllningen - smaken blir fylligare
4. Tramsa inte runt med att blanda innan, på med kanel först och sedan socker
5. Slösa inte på pärlsockret - på med det över hela bullen
6. Ha dem inte inne för länge i ugnen - bara så att ytan blir svagt gyllenbrun

Exemplaret ovan är inget praktexemplar - för de fina gav jag bort på skolan - men den var ruskigt god. Jag var förresten lite rebellisk - jag gjorde vaniljbullar också! Don't tell the Hembakningsråd!!

Feist @ Vega

gotta know who’s got your back


Så var det då äntligen dags! Efter sju månaders väntan var det äntligen dags för Feist att äntra scenen på Vega på måndagen. Och det var verkligen värt väntan!

Efter att som vanligt haft panik och ont i magen över att kanske komma dit för sent / inte få med mig kameran in / inte få någon bra plats, fick vi riktigt bra platser. Till vår förvåning var det sittplatser, och eftersom vi stod längst fram i kön kunde vi lugnt sätta oss ned på första parkett. Ingen väskkontroll, så kameran fick hänga med. Till min stora (skade) glädje fick fotograferna inte stå framför oss - bra för mig, mindre bra för dem. Eftersom jag är så sneaky lyckades jag hålla kameran dold för vakterna också - det gjorde inte killen några stolar bort, han fick helt sonika gå och lämna in sin kamera mitt under konserten. Men då tog han också högljudda bilder mitt under den lugnaste låten...

Det började med en pumpande When I Was A Young Girl, och som andra låt på setlisten stod I Feel It All - även nummer två på min Feist-favorit lista. Egentligen ville jag bara sitta och mysa till den, men myste lite lätt samtidigt som jag tog kort. Hon spelade 16 av de 24 låtar som hon släppt på skiva, trots det kändes konserten alldeles för kort. Nog tycker jag att hon kunde lagt till den outgivna Phantoms och Broken Social Scenes Major Label Debut också, man ska inte snåla på bra musik!

Det var en harmonisk blandning av nya och gamla låtar som smälte in som smör i varandra. Hennes lite hesa röst borrade sig in i öronhålan för att sedan stanna där och mysa ett tag. Och under ett flertal tillfällen var det så bra att jag blev alldeles tårögd. Självklart tänkte jag också "Fy fan, det här är bara så jävla bra!".

Innan hon skulle komma tillbaka för extranummer hoppades jag innerligt att hon skulle spela min favoritlåt Past In Present. Tre extranummer och ingen sådan låt. Feist blev alldeles tårögd när folk ställde sig upp och tjoade och stimmade. Eftersom hon blev det, blev ju förstås jag ännu mer tårögd och var tvungen att titta upp för att inte fälla några tårar. När hon så kom tillbaka för ett sista extranummer sade hon "No, you're going to want to stay standing for the remainder!" Och det var... Past In Present! Euforin var total, tårarna tryckte i ögonvråarna och hela låten var som ett enda lyckorus. Den enda tanke jag hade var "Det kan inte bli mycket bättre än så här!"

Setlist
01. When I Was A Young Girl
02. I Feel It All
03. The Limit To Your Love
04. My Moon My Man
05. The Park
06. Secret Heart
07. So Sorry
08. The Water
09. Brandy Alexander
10. Mushaboom
11. Gatekeeper
12. One Two Three Four

Extranummer
13. Intuition
14. Sea Lion Woman
15. Let It Die

16. Past In Present

Bäst: I Feel It All, Past In Present, Mushaboom, Intuition, Brandy Alexander
Betyg: 5 av 5