Nu drar jag till Florida i två veckor! God Jul och Gott Nytt År!
22 december 2007
Special gift
it's not the year of the gun
Nu drar jag till Florida i två veckor! God Jul och Gott Nytt År!
Nu drar jag till Florida i två veckor! God Jul och Gott Nytt År!
10 cm ren choklad
asking for flowers
Borde man inte packa kvällen innan man ska åka utomlands? Kanske, kanske - men då får man ju inte äta något gott och mumsigt.
Borde man inte packa kvällen innan man ska åka utomlands? Kanske, kanske - men då får man ju inte äta något gott och mumsigt.
13 december 2007
A.M.
keep your hand on my thigh tonight
Jag har blivit beroende. Av vad may you ask? Droger? Cigaretter? Sprit? Choklad? Jo, förvisso... Träning? Haha! Nope, det är inget av de ovanstående faktiskt. I själva verket är det bra musik. Jag har alltid lyssnat på musik, men nu har jag blivit lite smått beroende av det. Jag kan inte gå och lägga mig på kvällarna för jag måste bara lyssna på en låt till. Och en låt till. Och en till. Och en till. Så det slutar med att klockan är ett och jag sitter fortfarande och tänker att jag ska bara lyssna en gång till. Och så blir det tio till. Min last.fm är farligt avslöjande när det gäller den biten...
Jag ska starta en grupp som heter A.M. - Anonyma Musikolister. Vi förstår vad det betyder att vara beroende av bra musik. Vi tacklas varje dag med de svårigheter som uppstår när man försöker att dölja sitt missbruk. Det är ett tufft liv. Det är inte för alla. Men vi har varandra. Strength by numbers.
Jag har blivit beroende. Av vad may you ask? Droger? Cigaretter? Sprit? Choklad? Jo, förvisso... Träning? Haha! Nope, det är inget av de ovanstående faktiskt. I själva verket är det bra musik. Jag har alltid lyssnat på musik, men nu har jag blivit lite smått beroende av det. Jag kan inte gå och lägga mig på kvällarna för jag måste bara lyssna på en låt till. Och en låt till. Och en till. Och en till. Så det slutar med att klockan är ett och jag sitter fortfarande och tänker att jag ska bara lyssna en gång till. Och så blir det tio till. Min last.fm är farligt avslöjande när det gäller den biten...
Jag ska starta en grupp som heter A.M. - Anonyma Musikolister. Vi förstår vad det betyder att vara beroende av bra musik. Vi tacklas varje dag med de svårigheter som uppstår när man försöker att dölja sitt missbruk. Det är ett tufft liv. Det är inte för alla. Men vi har varandra. Strength by numbers.
11 december 2007
Wordgamething
the fall rolled in on the back of a storm
Under studiebesök på krukväxtodling, ägaren visar värmepannan där de eldar lastpallar - askan glöder på golvet.
Ägaren: Det har varit en väldigt bra investering, den enda nackdelen är allt skrik.
Skrik? Shit, alltså. Vad är det de eldar egentligen? Är lastpallarna bara ett cover-up för något annat? Står vi i närvaron av en massmördare? Som eldar upp sina besökare levande så att han får värme till växthusen? Jag kan ju förstå att han tycker det är irriterande att de skriker under tiden. Men det är ju mitt ute på landet, så det är ju långt till närmaste granne. Perfekt för att utföra ondskefulla planer på att bränna människor levande... Hmm.
Jag: Sa han skrik?
Magda: Nej, spik!
Jag: Jaha.
Under studiebesök på krukväxtodling, ägaren visar värmepannan där de eldar lastpallar - askan glöder på golvet.
Ägaren: Det har varit en väldigt bra investering, den enda nackdelen är allt skrik.
Skrik? Shit, alltså. Vad är det de eldar egentligen? Är lastpallarna bara ett cover-up för något annat? Står vi i närvaron av en massmördare? Som eldar upp sina besökare levande så att han får värme till växthusen? Jag kan ju förstå att han tycker det är irriterande att de skriker under tiden. Men det är ju mitt ute på landet, så det är ju långt till närmaste granne. Perfekt för att utföra ondskefulla planer på att bränna människor levande... Hmm.
Jag: Sa han skrik?
Magda: Nej, spik!
Jag: Jaha.
10 december 2007
Ih ih ih!
i can't give you up
Jag hoppade. Jag studsade. Jag snurrade runt. Jag log. Jag klappade händerna. Jag tjoade. Jag utstötte några tjut. Jag dansade runt. Jag hoppade och studsade och snurrade och log och klappade händerna och tjoade och tjöt och dansade runt. Och så studsade jag lite till. Allt detta bara för att jag fått ett mail. Men det var nog det bästa mail jag fått.
Jag hoppade. Jag studsade. Jag snurrade runt. Jag log. Jag klappade händerna. Jag tjoade. Jag utstötte några tjut. Jag dansade runt. Jag hoppade och studsade och snurrade och log och klappade händerna och tjoade och tjöt och dansade runt. Och så studsade jag lite till. Allt detta bara för att jag fått ett mail. Men det var nog det bästa mail jag fått.
08 december 2007
Josh Ritter
sometimes in the frozen nights i go roaming
Josh Ritter är också en nygammal bekantskap. Visst har jag lyssnat på honom förut också, men särskilt den senaste veckan har han gått varm i hörlurarna. Om det skulle komma fram att han ska spela i närheten, så skulle jag nog se lika mycket fram emot att se honom som jag gjorde över att se Feist. Vilket är riktigt, riktigt mycket! Dessutom finns det en kille som har en fin fansite, och då känns det ju förstås som att han och jag är kompisar. För alla som har fansites är ju enade i en hemlig underground organisation. Utom de som har för sådana som Britney Spears. Vi låtsas inte om dem.
Den senaste skivan, The Historical Conquests of Josh Ritter, har inte riktigt hunnit fastna ännu. Jag blir nästan lite irriterad på den - det händer lite för mycket i låtarna. Just enkelheten är det som är styrkan i hans sånger, det behövs inte en massa lull-lull. Hello Starling och The Animal Years är istället mycket bättre. Fast samtidigt märker jag att Historical Conquests börjar arta sig - Empty Hearts är ju väldigt fin. The Temptation of Adam är ju också bra... Jag får kanske acceptera att jag börjar tycka om den senaste skivan också. Lite grand.
Men den innehåller minsann ingen Wolves! Åh Wolves! När jag hör den skulle jag lätt kunna impulsköpa en flygbiljett över till Idaho för att knacka på Josh Ritters dörr med vildhet i blicken och skrika "Wolves in the piano! Wolves underneath the stairs! Wolves inside the hinges! Circling round my door! At night inside the bedsprings! Clicking cross the floor! I don't know how they found me! I'll never know quite how! I still can't believe they heard me! That I was howling out that loud!" Josh Ritter skulle förstås svara med att skrika "I started listening to the wolves in the timber! Wolves in the timber at night! I heard their songs when I looked in the mirror! In the howls and the moons round my eyes!" Och så skulle vi ta varandra i handen och skutta iväg i ett soligt Idaho sjungandes "So long! So high!".
Josh Ritter är också en nygammal bekantskap. Visst har jag lyssnat på honom förut också, men särskilt den senaste veckan har han gått varm i hörlurarna. Om det skulle komma fram att han ska spela i närheten, så skulle jag nog se lika mycket fram emot att se honom som jag gjorde över att se Feist. Vilket är riktigt, riktigt mycket! Dessutom finns det en kille som har en fin fansite, och då känns det ju förstås som att han och jag är kompisar. För alla som har fansites är ju enade i en hemlig underground organisation. Utom de som har för sådana som Britney Spears. Vi låtsas inte om dem.
Den senaste skivan, The Historical Conquests of Josh Ritter, har inte riktigt hunnit fastna ännu. Jag blir nästan lite irriterad på den - det händer lite för mycket i låtarna. Just enkelheten är det som är styrkan i hans sånger, det behövs inte en massa lull-lull. Hello Starling och The Animal Years är istället mycket bättre. Fast samtidigt märker jag att Historical Conquests börjar arta sig - Empty Hearts är ju väldigt fin. The Temptation of Adam är ju också bra... Jag får kanske acceptera att jag börjar tycka om den senaste skivan också. Lite grand.
Men den innehåller minsann ingen Wolves! Åh Wolves! När jag hör den skulle jag lätt kunna impulsköpa en flygbiljett över till Idaho för att knacka på Josh Ritters dörr med vildhet i blicken och skrika "Wolves in the piano! Wolves underneath the stairs! Wolves inside the hinges! Circling round my door! At night inside the bedsprings! Clicking cross the floor! I don't know how they found me! I'll never know quite how! I still can't believe they heard me! That I was howling out that loud!" Josh Ritter skulle förstås svara med att skrika "I started listening to the wolves in the timber! Wolves in the timber at night! I heard their songs when I looked in the mirror! In the howls and the moons round my eyes!" Och så skulle vi ta varandra i handen och skutta iväg i ett soligt Idaho sjungandes "So long! So high!".
07 december 2007
Chokladmani
say hello oh oh oh
Nu. Nu börjar det kännas så där jobbigt mycket att göra. Massa saker som ska göras inför grupparbetet som det är redovisning på om två veckor, julklappar som ska handlas, tre tentor som jag ska kunna 7-8 januari, och dessutom ska jag resa till Florida om två veckor - vilket betyder att jag helst ska gå ned 20 kg på två veckor. Hmm. Inte ens en binnikemask skulle kunna fixa den biffen. Och trots alla dessa saker så är det enda jag kan tänka på all rolig choklad som finns att köpa i USA. För att inte nämna alla olika bakprodukter! Frostings, dekorationer, muffinsformar...
Nu. Nu börjar det kännas så där jobbigt mycket att göra. Massa saker som ska göras inför grupparbetet som det är redovisning på om två veckor, julklappar som ska handlas, tre tentor som jag ska kunna 7-8 januari, och dessutom ska jag resa till Florida om två veckor - vilket betyder att jag helst ska gå ned 20 kg på två veckor. Hmm. Inte ens en binnikemask skulle kunna fixa den biffen. Och trots alla dessa saker så är det enda jag kan tänka på all rolig choklad som finns att köpa i USA. För att inte nämna alla olika bakprodukter! Frostings, dekorationer, muffinsformar...
06 december 2007
Rachael Yamagata
please, sir, don't you walk away
Det är himla kul när man upptäcker musik på nytt. Som Rachael Yamagata till exempel. Jag har väl lyssnat på henne lite grand förut, men det fastnade aldrig riktigt. Och så lyssnar jag på henne på nytt och upptäcker att hon var ju faktiskt bättre än vad jag kom ihåg. Namninnehavaren till ke.org hade nog rätt ändå när hon tipsade om Rachael. Hon skulle kunna vara en musikalisk syster till Leona Naess - och dessvärre i verklig likhet med henne verkar det ta evigheter innan hennes nya album kommer.
Be Be Your Love får mig att vilja färga håret brunt, flytta till New York, sätta mig vid ett piano och börja sjunga den för full hals. Collide får mig att vilja ta på mig en tjock halsduk, gå ut i ett höstfärgat NY, kollidera med folk och börja sjunga för dem. Men jag får nog nöja mig med att vara blond i ett regnigt Malmö och sjunga för mig själv.
Det är himla kul när man upptäcker musik på nytt. Som Rachael Yamagata till exempel. Jag har väl lyssnat på henne lite grand förut, men det fastnade aldrig riktigt. Och så lyssnar jag på henne på nytt och upptäcker att hon var ju faktiskt bättre än vad jag kom ihåg. Namninnehavaren till ke.org hade nog rätt ändå när hon tipsade om Rachael. Hon skulle kunna vara en musikalisk syster till Leona Naess - och dessvärre i verklig likhet med henne verkar det ta evigheter innan hennes nya album kommer.
Be Be Your Love får mig att vilja färga håret brunt, flytta till New York, sätta mig vid ett piano och börja sjunga den för full hals. Collide får mig att vilja ta på mig en tjock halsduk, gå ut i ett höstfärgat NY, kollidera med folk och börja sjunga för dem. Men jag får nog nöja mig med att vara blond i ett regnigt Malmö och sjunga för mig själv.
23 november 2007
Lärarhumor
i've got ways to make you sure i'm so much better than before
Lärare 1: Har du handouts?
Lärare 2: Nej, men jag är hands-on! Haha!
Lärare 1: Haha!
Lärare 1: Har du handouts?
Lärare 2: Nej, men jag är hands-on! Haha!
Lärare 1: Haha!
22 november 2007
Prison break
one day you're gonna miss me, one day you're gonna wake up cold
then you'll wish that you could kiss me, when you're old and alone
Egentligen. Det borde ju vara straffbart att baka så gott som jag bakar. Lite grann i alla fall.
then you'll wish that you could kiss me, when you're old and alone
Egentligen. Det borde ju vara straffbart att baka så gott som jag bakar. Lite grann i alla fall.
CCCD
red valentine's card stuck on the mirror to keep
Ibland kan det vara lite jobbigt att titta sig själv i spegeln efter att ha varit på affären och handlat. I alla fall om man upptäcker att man har en bit Chocolate Chip Cookie Dough i håret.
Ibland kan det vara lite jobbigt att titta sig själv i spegeln efter att ha varit på affären och handlat. I alla fall om man upptäcker att man har en bit Chocolate Chip Cookie Dough i håret.
19 november 2007
Favoriter
we sang your favorite hymns
De allra flesta har ju sina favoritartister, utom kanske de som inte är särskilt intresserade av musik. Men hur kan man inte vara det? Anyhow - hur är ration favoritartist/bara en artist för olika artister? Hur många band är det som har 80% av lyssnarna som tycker att de är deras favoritartist? Vad ligger ration på bland olika artister? Kan den vara så låg som 10% för de flesta?
Och hur är det med stora band kontra små band? Genererar större band fler favoriter? Eller ligger ration på ungefär lika mycket som för små indieband? För även om indiebandet inte har lika många lyssnare, så kan ju de ha samma andel favoritlyssnare som det stora arenabandet. Det är alltid lika förvånande att titta på last.fm och se att folk har vissa artister som helt överlägsna favoritartister. Sådana som man trodde att folk bara lyssnade på, inte att de hade dem som överlägsna favoriter. Men det har de. Crazy people.
De allra flesta har ju sina favoritartister, utom kanske de som inte är särskilt intresserade av musik. Men hur kan man inte vara det? Anyhow - hur är ration favoritartist/bara en artist för olika artister? Hur många band är det som har 80% av lyssnarna som tycker att de är deras favoritartist? Vad ligger ration på bland olika artister? Kan den vara så låg som 10% för de flesta?
Och hur är det med stora band kontra små band? Genererar större band fler favoriter? Eller ligger ration på ungefär lika mycket som för små indieband? För även om indiebandet inte har lika många lyssnare, så kan ju de ha samma andel favoritlyssnare som det stora arenabandet. Det är alltid lika förvånande att titta på last.fm och se att folk har vissa artister som helt överlägsna favoritartister. Sådana som man trodde att folk bara lyssnade på, inte att de hade dem som överlägsna favoriter. Men det har de. Crazy people.
18 november 2007
Långa bollar på Bengt
wear the jerseys of the visiting team
Under matchen mellan Sverige-Spanien:
Kommentator: "Spanien låter bollen rulla. Det är de bra på."
Hallå, det är ju fotboll!! Det är väl klart att bollen ska rulla! Är inte det ganska logiskt? Är det någon som någon gång gjort mål utan att bollen rullade på vägen dit?
Under matchen mellan Sverige-Spanien:
Kommentator: "Spanien låter bollen rulla. Det är de bra på."
Hallå, det är ju fotboll!! Det är väl klart att bollen ska rulla! Är inte det ganska logiskt? Är det någon som någon gång gjort mål utan att bollen rullade på vägen dit?
16 november 2007
Wordgamething
i can't be the lighter of your eternal flame
Lärare: "Kiss är väldigt fördelaktigt att använda vid odling på friland..."
Vad säger karln? Ska man använda kiss?? Visst, man kan använda det som gödsel - men ska man gå runt och kissa på tio hektar? Hur många polacker behöver man ha då egentligen?
"...och det är väldigt bra att använda på fruktodlingar..."
Eww! Går de runt och kissar på äpplena?? Fy, vad äckligt! Jag tänker aldrig mer äta ett äpple i alla fall. I och för sig äter jag inte äpplen. Men ändå!
"...för då visar kiss var man har placerat ut feromonfällorna på odlingen."
Va? Kiss som visar vägen? Hmm.
"GIS, som förresten står för Geographic Information System, kan även..."
Mmhmm.
Lärare: "Kiss är väldigt fördelaktigt att använda vid odling på friland..."
Vad säger karln? Ska man använda kiss?? Visst, man kan använda det som gödsel - men ska man gå runt och kissa på tio hektar? Hur många polacker behöver man ha då egentligen?
"...och det är väldigt bra att använda på fruktodlingar..."
Eww! Går de runt och kissar på äpplena?? Fy, vad äckligt! Jag tänker aldrig mer äta ett äpple i alla fall. I och för sig äter jag inte äpplen. Men ändå!
"...för då visar kiss var man har placerat ut feromonfällorna på odlingen."
Va? Kiss som visar vägen? Hmm.
"GIS, som förresten står för Geographic Information System, kan även..."
Mmhmm.
15 november 2007
Shuffle repeat operator
i wish you hadn't been at home when the telephone rang
Min nya obsession är att skapa olika playlists. En för varje tillfälle, kanske till och med två för varje tillfälle. Egentligen är det ju ganska tråkigt att man har playlists som går i ordning. Om man har en lista med sisådär en 500 låtar, hur kul är det att vänta tills man kommer till låt 450? Visst, man kan ju bara klicka på den så spelas den upp, men det är ju inte lika kul som att vänta tills den kommer.
Den absolut bästa listan skapas väl ändå av att man ställer in spelaren på shuffle? Då har man ju ingen aning om vilken låt som är den nästa som kommer, det blir en överraskning. Och överraskningar är ju aldrig fel! Och genom att man redan har gjort en playlist som alla låtarna väljs ifrån, så har man ju garderat sig mot alla de dåliga låtarna som ligger och skräpar på datorn. Varför använder man inte alltid shuffle? Borde inte alla skivor vara inställda på shuffle? Tänk vad roligt om man gjorde en skiva där det var omöjligt för lyssnaren att spela låtarna i en särskild ordning. Idealet för en artist måste ju vara att alla låtar på en skiva hör ihop, att man inte behöver bestämma i vilken ordning som man ska spela dem. Så borde inte alla skivor vara shuffle-skivor? Om tekniken säger stopp för det, så kan väl åtminstone artisterna uppmana folk att välja shuffle som uppspelning? Eller är de flesta artister för dåliga för att göra skivor där alla låtar passar bra efter varandra?
Min nya obsession är att skapa olika playlists. En för varje tillfälle, kanske till och med två för varje tillfälle. Egentligen är det ju ganska tråkigt att man har playlists som går i ordning. Om man har en lista med sisådär en 500 låtar, hur kul är det att vänta tills man kommer till låt 450? Visst, man kan ju bara klicka på den så spelas den upp, men det är ju inte lika kul som att vänta tills den kommer.
Den absolut bästa listan skapas väl ändå av att man ställer in spelaren på shuffle? Då har man ju ingen aning om vilken låt som är den nästa som kommer, det blir en överraskning. Och överraskningar är ju aldrig fel! Och genom att man redan har gjort en playlist som alla låtarna väljs ifrån, så har man ju garderat sig mot alla de dåliga låtarna som ligger och skräpar på datorn. Varför använder man inte alltid shuffle? Borde inte alla skivor vara inställda på shuffle? Tänk vad roligt om man gjorde en skiva där det var omöjligt för lyssnaren att spela låtarna i en särskild ordning. Idealet för en artist måste ju vara att alla låtar på en skiva hör ihop, att man inte behöver bestämma i vilken ordning som man ska spela dem. Så borde inte alla skivor vara shuffle-skivor? Om tekniken säger stopp för det, så kan väl åtminstone artisterna uppmana folk att välja shuffle som uppspelning? Eller är de flesta artister för dåliga för att göra skivor där alla låtar passar bra efter varandra?
13 november 2007
Wordgamething
still wearing that rabbit fur coat
Jag: Men gud vilka stora grisar!!
Karin: Det är kor.
Jag: Mmhmm.
Jag: Men gud vilka stora grisar!!
Karin: Det är kor.
Jag: Mmhmm.
11 november 2007
Gone with the wind
yes i guess they oughta name a drink after you
Det jag skrev nedan om musik kan man ju egentligen säga om film också. Hur många bra filmer är det egentligen som glöms bort, bara för att de är gamla? Var filmer bättre förr? Eller är de filmer som görs nu allra bäst? Det är ju inget snack om saken att specialeffekterna är bättre nu än vad de var för 50 år sedan - men resten då? Var skådespelarna bättre då? Konkurrensen måste ju vara hårdare nu - vi har ju trots allt sisådär en fyra miljarder fler människor på jorden. Så rent logiskt sett borde väl skådespelarna vara bättre nu? Och om det nu beror på antalet människor, så borde väl allt inom filmen vara bättre?
Men samtidigt så var ju även allt mycket enklare på den tiden. Det krävdes inte sensationella effekter eller tårgripande draman för att folk skulle dras till biograferna. Många av dagens filmer skulle säkerligen inte få chansen att se dagens ljus - American History X, Boys Don't Cry och Brokeback Mountain känns inte särskilt troliga som biograffilmer på 50-talet. Eller är det helt enkelt så att filmerna som görs nuförtiden är mer realistiska? Visst överdriver väl skådisarna lite grand i gamla filmer? Och nu är väl de flesta skådisar så bra att man tror på deras roller?
Det är ju förstås inte bara skådisarna som är annorlunda - vinklar, ljussättning, backdrops - allt är annorlunda. Det går verkligen inte att bli klok på om det var bättre förr eller inte. Hur jag än vrider och vänder på det, så kommer jag bara fram till hur annorlunda det var förr. Och jag kanske måste nöja mig med det. Att det var annorlunda. Inte bättre, inte sämre - men annorlunda.
Det jag skrev nedan om musik kan man ju egentligen säga om film också. Hur många bra filmer är det egentligen som glöms bort, bara för att de är gamla? Var filmer bättre förr? Eller är de filmer som görs nu allra bäst? Det är ju inget snack om saken att specialeffekterna är bättre nu än vad de var för 50 år sedan - men resten då? Var skådespelarna bättre då? Konkurrensen måste ju vara hårdare nu - vi har ju trots allt sisådär en fyra miljarder fler människor på jorden. Så rent logiskt sett borde väl skådespelarna vara bättre nu? Och om det nu beror på antalet människor, så borde väl allt inom filmen vara bättre?
Men samtidigt så var ju även allt mycket enklare på den tiden. Det krävdes inte sensationella effekter eller tårgripande draman för att folk skulle dras till biograferna. Många av dagens filmer skulle säkerligen inte få chansen att se dagens ljus - American History X, Boys Don't Cry och Brokeback Mountain känns inte särskilt troliga som biograffilmer på 50-talet. Eller är det helt enkelt så att filmerna som görs nuförtiden är mer realistiska? Visst överdriver väl skådisarna lite grand i gamla filmer? Och nu är väl de flesta skådisar så bra att man tror på deras roller?
Det är ju förstås inte bara skådisarna som är annorlunda - vinklar, ljussättning, backdrops - allt är annorlunda. Det går verkligen inte att bli klok på om det var bättre förr eller inte. Hur jag än vrider och vänder på det, så kommer jag bara fram till hur annorlunda det var förr. Och jag kanske måste nöja mig med det. Att det var annorlunda. Inte bättre, inte sämre - men annorlunda.
09 november 2007
Old school
you are the dream in my nightmare
Det går inte en dag utan att någon någonstans startar ett band. Man bombarderas konstant med det nya bandet efter det andra, det ena hippare och mer nyskapande än det andra. Musikkritiker åmar sig tills de kräks för att hitta nya superlativ. Skivor pressas i fabrikerna. Filer läggs ut på internet. Men alla de som redan finns då? Vad gör vi med dem? Låter vi alla gamla skivor ligga och skräpa? Förpassas de till hörnet i skivbutiken (/itunes) där de ligger och samlar damm tills de en dag förkastas?
Det kommer så mycket ny musik hela tiden, att man inte hinner stanna upp och se tillbaka på den musik som redan finns. De flesta artister har ju alltid någon annan artist som de inspireras av - hur ska man hinna med att lyssna på deras inspirationskällor? Gör man rätt eller fel som inte lyssnar på den musik som funnits under en längre tid? Ska man lyssna på det som har varit tillgängligt under en längre tid, innan man börjar att lyssna på nya artister? Ska det införas en lyssningsregel - "Lyssna på 3 gamla artister innan du lyssnar på en ny!"?
Det kanske vore något. Men vad händer med de nya banden då?
Det går inte en dag utan att någon någonstans startar ett band. Man bombarderas konstant med det nya bandet efter det andra, det ena hippare och mer nyskapande än det andra. Musikkritiker åmar sig tills de kräks för att hitta nya superlativ. Skivor pressas i fabrikerna. Filer läggs ut på internet. Men alla de som redan finns då? Vad gör vi med dem? Låter vi alla gamla skivor ligga och skräpa? Förpassas de till hörnet i skivbutiken (/itunes) där de ligger och samlar damm tills de en dag förkastas?
Det kommer så mycket ny musik hela tiden, att man inte hinner stanna upp och se tillbaka på den musik som redan finns. De flesta artister har ju alltid någon annan artist som de inspireras av - hur ska man hinna med att lyssna på deras inspirationskällor? Gör man rätt eller fel som inte lyssnar på den musik som funnits under en längre tid? Ska man lyssna på det som har varit tillgängligt under en längre tid, innan man börjar att lyssna på nya artister? Ska det införas en lyssningsregel - "Lyssna på 3 gamla artister innan du lyssnar på en ny!"?
Det kanske vore något. Men vad händer med de nya banden då?
07 november 2007
Lucinda Williams @ KB
little bit of dirt mixed with tears
Jag gick på KB i tron att jag skulle få se en Kathleen modell 30 år yngre - men så blev det inte. Jag förstår inte riktigt hur så många kritiker kan tycka att de är så lika, för det är de ju inte. Lucinda Williams var lite seg i början, men efterhand artade det sig. Hon påpekade flera gånger att hon tyckte att publiken och konserten var lite smått fantastisk. Det såg faktiskt ut som att hon trodde på vad hon sade, och hon skulle nog inte ha spelat fem extranummer om det inte var så.
Lucinda var en ganska tuff tant och gjorde bra ifrån sig - men någon Kittykat är hon minsann inte.
Setlist
01. Passionate Kisses
02. Are You All Right
03. Learning How To Live
04. Steal Your Love
05. Those Three Days
06. Out Of Touch
07. Are You Down
08. 2 Kool 2 Be 4-gotten
09. Bleeding Fingers
10. Essence
11. Come On
12. Honey Bee
13. Joy > Heartbreaker tease > Joy >
14. Riders On The Storm (The Doors)
Extranummer
15. I Live My Life (Fats Domino)
16. Righteously
17. Atonement
18. Unsufffer Me
19. Get Right With God
Betyg: 4 av 5
Jag gick på KB i tron att jag skulle få se en Kathleen modell 30 år yngre - men så blev det inte. Jag förstår inte riktigt hur så många kritiker kan tycka att de är så lika, för det är de ju inte. Lucinda Williams var lite seg i början, men efterhand artade det sig. Hon påpekade flera gånger att hon tyckte att publiken och konserten var lite smått fantastisk. Det såg faktiskt ut som att hon trodde på vad hon sade, och hon skulle nog inte ha spelat fem extranummer om det inte var så.
Lucinda var en ganska tuff tant och gjorde bra ifrån sig - men någon Kittykat är hon minsann inte.
Setlist
01. Passionate Kisses
02. Are You All Right
03. Learning How To Live
04. Steal Your Love
05. Those Three Days
06. Out Of Touch
07. Are You Down
08. 2 Kool 2 Be 4-gotten
09. Bleeding Fingers
10. Essence
11. Come On
12. Honey Bee
13. Joy > Heartbreaker tease > Joy >
14. Riders On The Storm (The Doors)
Extranummer
15. I Live My Life (Fats Domino)
16. Righteously
17. Atonement
18. Unsufffer Me
19. Get Right With God
Betyg: 4 av 5
01 november 2007
Sigur Rós @ Vega
blue night over me
Det var verkligen en magisk afton på Vega. Det korta setet var naggande gott, men det hade verkligen inte skadat att späda ut det med sisådär tre timmar. Filmen Heima var fantastiskt vacker, och ville man inte flytta till Island innan man hade sett den, så ville man det definitivt efter. Det var dessutom första gången jag såg en film där jag kände att jag behövde öronproppar... Det är lite smärtsamt att veta att man kommer att mellanlanda på Island när man är på väg till USA över jul, men inte kunna stanna kvar där en dag eller så.
Kameran fick stanna hemma, istället lånade jag med mig en p&s kamera. Fördelen med dem är ju att de även kan spela in film - vilket jag gjorde. Dessvärre missade jag sluten på låtarna med sisådär 20 sekunder - typiskt. Bör finnas på YouTube i alla fall innan slutet av året.
Setlist
01. Agaetis Byrjún
02. Heima
03. Untitled #4
Betyg konsert: 5 av 5
Betyg film: 5 av 5
Det var verkligen en magisk afton på Vega. Det korta setet var naggande gott, men det hade verkligen inte skadat att späda ut det med sisådär tre timmar. Filmen Heima var fantastiskt vacker, och ville man inte flytta till Island innan man hade sett den, så ville man det definitivt efter. Det var dessutom första gången jag såg en film där jag kände att jag behövde öronproppar... Det är lite smärtsamt att veta att man kommer att mellanlanda på Island när man är på väg till USA över jul, men inte kunna stanna kvar där en dag eller så.
Kameran fick stanna hemma, istället lånade jag med mig en p&s kamera. Fördelen med dem är ju att de även kan spela in film - vilket jag gjorde. Dessvärre missade jag sluten på låtarna med sisådär 20 sekunder - typiskt. Bör finnas på YouTube i alla fall innan slutet av året.
Setlist
01. Agaetis Byrjún
02. Heima
03. Untitled #4
Betyg konsert: 5 av 5
Betyg film: 5 av 5
18 oktober 2007
En magisk afton
the spy machine
Imorgon är det dags! Sigur Rós spelar tre akustiska låtar på Vega efter visningen av deras film Heima. Jag är högst övertygad om att de tre låtarna kommer att vara alldeles fullkomligt magiska, men alldeles för korta. För varje gång jag ser Sigur förvånas jag ändå alltid över hur jävla bra de är. Hur kan musik vara så bra? Det borde inte vara möjligt, men det är det. Jag tycker synd om de människor som inte tycker om Sigur. Vad är det för fel på dem? Hur kan man inte tycka om dem? Dags för lobotomi?
Ett av mina absolut bästa post-concert minnen är när vi träffade dem efter den andra konserten av två vi såg i Trondheim. Jag stod med pennan i högsta hugg och bad inte bara Sigur att signera programbladet, utan även bland annat Steindor Andersen råkade ut för min penna. Jag blev bjuden på isländsk vodka av Kjartan och Jónsi frågade Imre om han visste något bra Falafel-ställe. Jag hoppas att de kommer till Malmö - för då kan vi minsann en hel del.
Imorgon är det dags! Sigur Rós spelar tre akustiska låtar på Vega efter visningen av deras film Heima. Jag är högst övertygad om att de tre låtarna kommer att vara alldeles fullkomligt magiska, men alldeles för korta. För varje gång jag ser Sigur förvånas jag ändå alltid över hur jävla bra de är. Hur kan musik vara så bra? Det borde inte vara möjligt, men det är det. Jag tycker synd om de människor som inte tycker om Sigur. Vad är det för fel på dem? Hur kan man inte tycka om dem? Dags för lobotomi?Ett av mina absolut bästa post-concert minnen är när vi träffade dem efter den andra konserten av två vi såg i Trondheim. Jag stod med pennan i högsta hugg och bad inte bara Sigur att signera programbladet, utan även bland annat Steindor Andersen råkade ut för min penna. Jag blev bjuden på isländsk vodka av Kjartan och Jónsi frågade Imre om han visste något bra Falafel-ställe. Jag hoppas att de kommer till Malmö - för då kan vi minsann en hel del.
12 oktober 2007
Yummy yummy
the taste of the sun
Jag är väldigt förtjust i att baka i tid och otid. Det är synd att jag är lika förtjust i att äta upp det också.
Jag är väldigt förtjust i att baka i tid och otid. Det är synd att jag är lika förtjust i att äta upp det också.
10 oktober 2007
8.17
where are you going? where do you go?
Klockan var 8.17. Dimman låg tät på majsfältet. Vägen sträckte sig öde framför bilen. Öde! Var var Evert? Klockan kanske gick fel? Näe, mobilen stod på samma klockslag. Efter en viss besvikelse satte jag mig på bussen till studiebesöket. 8.28 åkte vi förbi majsfältet igen. Vägen låg fortfarande öde - tills en man dök upp! Men det var inte Evert. Dessutom gick han åt fel håll. Besviken tittade jag tillbaka till min sida av bussen. En man! Evert! Där var han. Evert.
Klockan var 8.17. Dimman låg tät på majsfältet. Vägen sträckte sig öde framför bilen. Öde! Var var Evert? Klockan kanske gick fel? Näe, mobilen stod på samma klockslag. Efter en viss besvikelse satte jag mig på bussen till studiebesöket. 8.28 åkte vi förbi majsfältet igen. Vägen låg fortfarande öde - tills en man dök upp! Men det var inte Evert. Dessutom gick han åt fel håll. Besviken tittade jag tillbaka till min sida av bussen. En man! Evert! Där var han. Evert.
Nya serier
i call home and nothing's new
Nya tv-serier är ett riktigt gissel. För det är ju inte så att man redan har alldeles för många tv-serier som man följer. Det är inte alls så att man går runt och tänker på när man har möjlighet att se nästa avsnitt av just den serien och den serien. Och så kommer det helt plötsligt helt nya tv-serier som man bara måste följa!
Dexter - är egentligen inte ny, men den var ny för mig. Såg Säsong 1 för några veckor sedan, och efter det så måste man ju följa de nya avsnitten också.
Bionic Woman - Lät som att den skulle vara bra, men var mest bara - meh. Efter två avsnitt känner jag inget större behov av att se resten. Den griper inte tag i en, tror det kan ha att göra med huvudrollsinnehavaren. Skulle det ha varit Jennifer Garner istället, hade jag nog tittat.
Gossip Girl är betydligt bättre än vad titeln låter tro. Anknytningar till favvoserierna The OC, The Mountain och Everwood. Och med de referenserna på sitt CV gör serien inte mig besviken! Fyra avsnitt och redan beroendeframkallande.
Pushing Daisies - har väldigt snygg cinematography med bjärta färger och snygga vinklar. Måste nog se några avsnitt till för att bestämma mig om det är en vinnare eller inte.
Nya tv-serier är ett riktigt gissel. För det är ju inte så att man redan har alldeles för många tv-serier som man följer. Det är inte alls så att man går runt och tänker på när man har möjlighet att se nästa avsnitt av just den serien och den serien. Och så kommer det helt plötsligt helt nya tv-serier som man bara måste följa!
Dexter - är egentligen inte ny, men den var ny för mig. Såg Säsong 1 för några veckor sedan, och efter det så måste man ju följa de nya avsnitten också.
Bionic Woman - Lät som att den skulle vara bra, men var mest bara - meh. Efter två avsnitt känner jag inget större behov av att se resten. Den griper inte tag i en, tror det kan ha att göra med huvudrollsinnehavaren. Skulle det ha varit Jennifer Garner istället, hade jag nog tittat.
Gossip Girl är betydligt bättre än vad titeln låter tro. Anknytningar till favvoserierna The OC, The Mountain och Everwood. Och med de referenserna på sitt CV gör serien inte mig besviken! Fyra avsnitt och redan beroendeframkallande.
Pushing Daisies - har väldigt snygg cinematography med bjärta färger och snygga vinklar. Måste nog se några avsnitt till för att bestämma mig om det är en vinnare eller inte.
09 oktober 2007
Not good enough
you spend half your life trying to turn the other half around
Ibland är man inte tillräckligt bra. Man kan brinna för något helt ofattbart mycket, men inte vara tillräckligt bra. Man kan tänka på det mest hela dagarna, men inte vara tillräckligt bra. Man kan älska att göra det, men inte vara tillräckligt bra. Man kan träna och träna, men ändå inte bli tillräckligt bra. Det är inte så kul att höra att man inte är tillräckligt bra, hur mycket man än vill vara det. Det är lite så att det hugger till en aning i en. Särskilt om man får höra det från någon som man ser upp till.
Ibland är man inte tillräckligt bra. Man kan brinna för något helt ofattbart mycket, men inte vara tillräckligt bra. Man kan tänka på det mest hela dagarna, men inte vara tillräckligt bra. Man kan älska att göra det, men inte vara tillräckligt bra. Man kan träna och träna, men ändå inte bli tillräckligt bra. Det är inte så kul att höra att man inte är tillräckligt bra, hur mycket man än vill vara det. Det är lite så att det hugger till en aning i en. Särskilt om man får höra det från någon som man ser upp till.
Old man blues
you can see me wave - same, i'm the same
Det finns oturliga dagar då jag börjar skolan klockan 8.15 - vilket har varit varje dag den senaste månaden. Jag puttrar fram i min lilla Toyota och svänger av mot Alnarp vid det stora majsfältet. Inte långt efter att jag har svängt av, brukar han dyka upp. Evert. Evert heter säkert egentligen Stig. Eller Torsten. Eller Bengt. Evert är morgonpigg, han är ute och går samma tid varje morgon. Man kan ställa klockan efter Evert. Trots sin höga ålder pinnar han på i god fart, säkert lika snabbt som någon hälften så gammal. Varje gång Evert möter en bil, lyfter han upp armen och vinkar. Evert vinkar till alla, oavsett bilmärke.
De första gångerna jag mötte Evert vinkade jag inte. Jag tänkte "Vad är det där för tokig gubbe?". Sedan tänkte jag lite mer, och tänkte att så farligt är det ju ändå inte att vinka. Så nu vinkar jag till Evert varje morgon. Det är ganska trevligt att vinka till Evert, jag blir faktiskt lite glad av det. Ibland brukar Evert ha med sig en kompis på promenad, han heter säkert Sixten. Sixten vinkar inte, bara Evert. Varför vinkar inte Sixten? Är han lat? Eller säger han till Evert "Skärp dig Evert! Du är ju pinsam!"?
Hur kom det sig att Evert började vinka till alla bilar han möter? Har Evert vinkat hela sitt liv? Eller var det helt enkelt så att han vinkade en dag, och personen han vinkade till blev glad, och därefter har han fortsatt? Vinkar han för att göra människor glad? Vad vill han säga med sin vinkning?
Imorse hade jag nästan kommit fram till skolan - och fortfarande ingen Evert. Jag började att bli lite orolig, tänk om något hade hänt Evert? Jag skulle nog sakna honom lite grand då. Så svängde jag runt den sista kurvan mot skolan, och där var han - Evert. Evert vinkade åt mig. Jag log och vinkade tillbaka.
Det finns oturliga dagar då jag börjar skolan klockan 8.15 - vilket har varit varje dag den senaste månaden. Jag puttrar fram i min lilla Toyota och svänger av mot Alnarp vid det stora majsfältet. Inte långt efter att jag har svängt av, brukar han dyka upp. Evert. Evert heter säkert egentligen Stig. Eller Torsten. Eller Bengt. Evert är morgonpigg, han är ute och går samma tid varje morgon. Man kan ställa klockan efter Evert. Trots sin höga ålder pinnar han på i god fart, säkert lika snabbt som någon hälften så gammal. Varje gång Evert möter en bil, lyfter han upp armen och vinkar. Evert vinkar till alla, oavsett bilmärke.
De första gångerna jag mötte Evert vinkade jag inte. Jag tänkte "Vad är det där för tokig gubbe?". Sedan tänkte jag lite mer, och tänkte att så farligt är det ju ändå inte att vinka. Så nu vinkar jag till Evert varje morgon. Det är ganska trevligt att vinka till Evert, jag blir faktiskt lite glad av det. Ibland brukar Evert ha med sig en kompis på promenad, han heter säkert Sixten. Sixten vinkar inte, bara Evert. Varför vinkar inte Sixten? Är han lat? Eller säger han till Evert "Skärp dig Evert! Du är ju pinsam!"?
Hur kom det sig att Evert började vinka till alla bilar han möter? Har Evert vinkat hela sitt liv? Eller var det helt enkelt så att han vinkade en dag, och personen han vinkade till blev glad, och därefter har han fortsatt? Vinkar han för att göra människor glad? Vad vill han säga med sin vinkning?
Imorse hade jag nästan kommit fram till skolan - och fortfarande ingen Evert. Jag började att bli lite orolig, tänk om något hade hänt Evert? Jag skulle nog sakna honom lite grand då. Så svängde jag runt den sista kurvan mot skolan, och där var han - Evert. Evert vinkade åt mig. Jag log och vinkade tillbaka.
07 oktober 2007
Intro
stuck between rewind and forward
Ett bra intro kan göra en hel tv-serie. Det är ju introt som sätter tonen för hela serien, det är introt som visar vad man kan förvänta sig och visar vilken känsla som serien ska förmedla. Ett bra intro kan höja en serie, medan ett dåligt intro kan tynga ned en serie. Ett dåligt intro kan nästan göra så att man skäms för att berätta att man tycker om en viss serie.
Las Vegas har ett dåligt intro. Det är en helt okej serie, men introt drar ned den. Man kan visa att Las Vegas är fullt av fart och nöjen på ett betydligt bättre sätt.
Bionic Woman har också ett dåligt intro. Hon spinger runt och skuttar och slåss hela introt - kan också göras på ett snyggare sätt.
Finns det några bra intron då? Jo då - Heroes, Medium, The 4400 är några snygga. Heroes är extremt kort, men den bilden och den passande musiken sätter känslan väldigt bra för serien. Medium och The 4400 har båda snyggt gjorda intron som förmedlar rätt känsla. De introna förhöjer serierna, och det är ju det som är meningen.
Ett bra intro kan göra en hel tv-serie. Det är ju introt som sätter tonen för hela serien, det är introt som visar vad man kan förvänta sig och visar vilken känsla som serien ska förmedla. Ett bra intro kan höja en serie, medan ett dåligt intro kan tynga ned en serie. Ett dåligt intro kan nästan göra så att man skäms för att berätta att man tycker om en viss serie.Las Vegas har ett dåligt intro. Det är en helt okej serie, men introt drar ned den. Man kan visa att Las Vegas är fullt av fart och nöjen på ett betydligt bättre sätt.
Bionic Woman har också ett dåligt intro. Hon spinger runt och skuttar och slåss hela introt - kan också göras på ett snyggare sätt.
Finns det några bra intron då? Jo då - Heroes, Medium, The 4400 är några snygga. Heroes är extremt kort, men den bilden och den passande musiken sätter känslan väldigt bra för serien. Medium och The 4400 har båda snyggt gjorda intron som förmedlar rätt känsla. De introna förhöjer serierna, och det är ju det som är meningen.
06 oktober 2007
Lost and found
i got lost into the woods
Saker förändras. Oftast märker man det inte under tiden de förändras, utan det är något som man märker när det redan är för sent. Då inser man hur mycket det egentligen är som har förändrats, och hur svårt det är att ta tillbaka det. Det är så sant som det är sagt: man vet aldrig vad man har förrän man förlorat det.
Saker förändras. Oftast märker man det inte under tiden de förändras, utan det är något som man märker när det redan är för sent. Då inser man hur mycket det egentligen är som har förändrats, och hur svårt det är att ta tillbaka det. Det är så sant som det är sagt: man vet aldrig vad man har förrän man förlorat det.
04 oktober 2007
Cinnamon Bun Day
my body's salvating and hell is my doom
Kanelbullens Dag - hur roligt är inte det?! En dag för en kanelbulle. En kanelbulle! Det var nog någon på Hembakningsrådet som tänkte "Fan, grabbar, vad ska vi göra för att folk ska baka mer? Jag vet! Vi ger kanelbullen en egen dag!" ...och så skapades Kanelbullens Dag. "You know, in Sweden we have 'Cinnamon Bun Day'. Yes, a day for Cinnamon Buns. No, for real!"
Hur äckliga ser förresten inte bullarna i USA ut?? Inget pärlsocker, men florsockerglasyr verkar de tycka om att använda. Och de verkar ha äckligt mycket kanel i.
Jag var inne på Hembakningsrådets hemsida för skojs skull, och tyckte att deras bull-bilder såg hyfsat tråkiga ut. De har stått inne i ugnen alldeles för länge, de är tjocka, de har för lite pärlsocker, och när de väl har pärlsocker är det bara i mitten. Vad är det för snåljåpar?
Bull-tips för bulliganer:
1. Kavla ut tunt - då får man plats med mer fyllning
2. Slösa inte på smöret till fyllningen, minst 100g - det blir ju så torrt annars
3. Smält smöret till fyllningen - smaken blir fylligare
4. Tramsa inte runt med att blanda innan, på med kanel först och sedan socker
5. Slösa inte på pärlsockret - på med det över hela bullen
6. Ha dem inte inne för länge i ugnen - bara så att ytan blir svagt gyllenbrun
Exemplaret ovan är inget praktexemplar - för de fina gav jag bort på skolan - men den var ruskigt god. Jag var förresten lite rebellisk - jag gjorde vaniljbullar också! Don't tell the Hembakningsråd!!
Kanelbullens Dag - hur roligt är inte det?! En dag för en kanelbulle. En kanelbulle! Det var nog någon på Hembakningsrådet som tänkte "Fan, grabbar, vad ska vi göra för att folk ska baka mer? Jag vet! Vi ger kanelbullen en egen dag!" ...och så skapades Kanelbullens Dag. "You know, in Sweden we have 'Cinnamon Bun Day'. Yes, a day for Cinnamon Buns. No, for real!"
Hur äckliga ser förresten inte bullarna i USA ut?? Inget pärlsocker, men florsockerglasyr verkar de tycka om att använda. Och de verkar ha äckligt mycket kanel i.
Jag var inne på Hembakningsrådets hemsida för skojs skull, och tyckte att deras bull-bilder såg hyfsat tråkiga ut. De har stått inne i ugnen alldeles för länge, de är tjocka, de har för lite pärlsocker, och när de väl har pärlsocker är det bara i mitten. Vad är det för snåljåpar?
Bull-tips för bulliganer:
1. Kavla ut tunt - då får man plats med mer fyllning
2. Slösa inte på smöret till fyllningen, minst 100g - det blir ju så torrt annars
3. Smält smöret till fyllningen - smaken blir fylligare
4. Tramsa inte runt med att blanda innan, på med kanel först och sedan socker
5. Slösa inte på pärlsockret - på med det över hela bullen
6. Ha dem inte inne för länge i ugnen - bara så att ytan blir svagt gyllenbrun
Exemplaret ovan är inget praktexemplar - för de fina gav jag bort på skolan - men den var ruskigt god. Jag var förresten lite rebellisk - jag gjorde vaniljbullar också! Don't tell the Hembakningsråd!!
03 oktober 2007
Feist @ Vega
gotta know who’s got your back
Så var det då äntligen dags! Efter sju månaders väntan var det äntligen dags för Feist att äntra scenen på Vega på måndagen. Och det var verkligen värt väntan!
Efter att som vanligt haft panik och ont i magen över att kanske komma dit för sent / inte få med mig kameran in / inte få någon bra plats, fick vi riktigt bra platser. Till vår förvåning var det sittplatser, och eftersom vi stod längst fram i kön kunde vi lugnt sätta oss ned på första parkett. Ingen väskkontroll, så kameran fick hänga med. Till min stora (skade) glädje fick fotograferna inte stå framför oss - bra för mig, mindre bra för dem. Eftersom jag är så sneaky lyckades jag hålla kameran dold för vakterna också - det gjorde inte killen några stolar bort, han fick helt sonika gå och lämna in sin kamera mitt under konserten. Men då tog han också högljudda bilder mitt under den lugnaste låten...
Det började med en pumpande When I Was A Young Girl, och som andra låt på setlisten stod I Feel It All - även nummer två på min Feist-favorit lista. Egentligen ville jag bara sitta och mysa till den, men myste lite lätt samtidigt som jag tog kort. Hon spelade 16 av de 24 låtar som hon släppt på skiva, trots det kändes konserten alldeles för kort. Nog tycker jag att hon kunde lagt till den outgivna Phantoms och Broken Social Scenes Major Label Debut också, man ska inte snåla på bra musik!
Det var en harmonisk blandning av nya och gamla låtar som smälte in som smör i varandra. Hennes lite hesa röst borrade sig in i öronhålan för att sedan stanna där och mysa ett tag. Och under ett flertal tillfällen var det så bra att jag blev alldeles tårögd. Självklart tänkte jag också "Fy fan, det här är bara så jävla bra!".
Innan hon skulle komma tillbaka för extranummer hoppades jag innerligt att hon skulle spela min favoritlåt Past In Present. Tre extranummer och ingen sådan låt. Feist blev alldeles tårögd när folk ställde sig upp och tjoade och stimmade. Eftersom hon blev det, blev ju förstås jag ännu mer tårögd och var tvungen att titta upp för att inte fälla några tårar. När hon så kom tillbaka för ett sista extranummer sade hon "No, you're going to want to stay standing for the remainder!" Och det var... Past In Present! Euforin var total, tårarna tryckte i ögonvråarna och hela låten var som ett enda lyckorus. Den enda tanke jag hade var "Det kan inte bli mycket bättre än så här!"
Setlist
01. When I Was A Young Girl
02. I Feel It All
03. The Limit To Your Love
04. My Moon My Man
05. The Park
06. Secret Heart
07. So Sorry
08. The Water
09. Brandy Alexander
10. Mushaboom
11. Gatekeeper
12. One Two Three Four
Extranummer
13. Intuition
14. Sea Lion Woman
15. Let It Die
16. Past In Present
Bäst: I Feel It All, Past In Present, Mushaboom, Intuition, Brandy Alexander
Betyg: 5 av 5
Så var det då äntligen dags! Efter sju månaders väntan var det äntligen dags för Feist att äntra scenen på Vega på måndagen. Och det var verkligen värt väntan!
Efter att som vanligt haft panik och ont i magen över att kanske komma dit för sent / inte få med mig kameran in / inte få någon bra plats, fick vi riktigt bra platser. Till vår förvåning var det sittplatser, och eftersom vi stod längst fram i kön kunde vi lugnt sätta oss ned på första parkett. Ingen väskkontroll, så kameran fick hänga med. Till min stora (skade) glädje fick fotograferna inte stå framför oss - bra för mig, mindre bra för dem. Eftersom jag är så sneaky lyckades jag hålla kameran dold för vakterna också - det gjorde inte killen några stolar bort, han fick helt sonika gå och lämna in sin kamera mitt under konserten. Men då tog han också högljudda bilder mitt under den lugnaste låten...
Det började med en pumpande When I Was A Young Girl, och som andra låt på setlisten stod I Feel It All - även nummer två på min Feist-favorit lista. Egentligen ville jag bara sitta och mysa till den, men myste lite lätt samtidigt som jag tog kort. Hon spelade 16 av de 24 låtar som hon släppt på skiva, trots det kändes konserten alldeles för kort. Nog tycker jag att hon kunde lagt till den outgivna Phantoms och Broken Social Scenes Major Label Debut också, man ska inte snåla på bra musik!
Det var en harmonisk blandning av nya och gamla låtar som smälte in som smör i varandra. Hennes lite hesa röst borrade sig in i öronhålan för att sedan stanna där och mysa ett tag. Och under ett flertal tillfällen var det så bra att jag blev alldeles tårögd. Självklart tänkte jag också "Fy fan, det här är bara så jävla bra!".
Innan hon skulle komma tillbaka för extranummer hoppades jag innerligt att hon skulle spela min favoritlåt Past In Present. Tre extranummer och ingen sådan låt. Feist blev alldeles tårögd när folk ställde sig upp och tjoade och stimmade. Eftersom hon blev det, blev ju förstås jag ännu mer tårögd och var tvungen att titta upp för att inte fälla några tårar. När hon så kom tillbaka för ett sista extranummer sade hon "No, you're going to want to stay standing for the remainder!" Och det var... Past In Present! Euforin var total, tårarna tryckte i ögonvråarna och hela låten var som ett enda lyckorus. Den enda tanke jag hade var "Det kan inte bli mycket bättre än så här!"
Setlist
01. When I Was A Young Girl
02. I Feel It All
03. The Limit To Your Love
04. My Moon My Man
05. The Park
06. Secret Heart
07. So Sorry
08. The Water
09. Brandy Alexander
10. Mushaboom
11. Gatekeeper
12. One Two Three Four
Extranummer
13. Intuition
14. Sea Lion Woman
15. Let It Die
16. Past In Present
Bäst: I Feel It All, Past In Present, Mushaboom, Intuition, Brandy Alexander
Betyg: 5 av 5
30 september 2007
Nick
don't chase the beat of your heart
Det är något som är så fruktansvärt roligt när folk är på väg att somna, och nickar till med huvudet. Det är precis som att det går i slow motion: Först ser man hur hakan viks inåt och pannan börjar sakta att röra sig åt sidan. Allt eftersom eskalerar hastigheten på nickningen tills den nästan är vinkelrät, och då "snap!" snäpper det till och den halvt sovande människan rycker upp huvudet med ett ryck - bara för att det hela ska börja om från början igen. Jag tycker det är så himla kul att se hur processen upprepas om och om igen, varje gång det händer tänker jag "Och så ååååhhh...snap! Och så ååååhhh...snap!" Jag kan ofta sitta med ett stort leende på läpparna och se hur nackar snäpps om och om igen. Extra kul är det när någon vaknar av sitt eget snäppande, bara för att titta sig irriterat omkring och se om det var någon som såg det. Och det var det - jag!
Det är något som är så fruktansvärt roligt när folk är på väg att somna, och nickar till med huvudet. Det är precis som att det går i slow motion: Först ser man hur hakan viks inåt och pannan börjar sakta att röra sig åt sidan. Allt eftersom eskalerar hastigheten på nickningen tills den nästan är vinkelrät, och då "snap!" snäpper det till och den halvt sovande människan rycker upp huvudet med ett ryck - bara för att det hela ska börja om från början igen. Jag tycker det är så himla kul att se hur processen upprepas om och om igen, varje gång det händer tänker jag "Och så ååååhhh...snap! Och så ååååhhh...snap!" Jag kan ofta sitta med ett stort leende på läpparna och se hur nackar snäpps om och om igen. Extra kul är det när någon vaknar av sitt eget snäppande, bara för att titta sig irriterat omkring och se om det var någon som såg det. Och det var det - jag!
21 september 2007
Morotsföräldrarna
oh! oceans, rivers, lakes
Lärare: "...det är därför som jag är emot morotsföräldrarna, de vill ha sötare morötter, medan jag vill ha en karakteristisk smak på dem".
Morotsföräldrar? Vilka är morotsföräldrarna? Är det ett nytt uttryck som jag har missat? Som curlingföräldrar, fast det är morotsföräldrar? Vad gör morotsföräldrarna? Får de barnen att äta extra mycket morötter? Eller är det ett uttryck för föräldrar som strävar efter att ge barnen hälsosam mat? Eller är morotsföräldrarna i själv verket morötterna själva, att morotssorterna av sig själva blir sötare och sötare? Mamma pappa morot?
Jag: Morotsföräldrarna?
Karin: Morotsförädlarna.
Jag: Jaha.
Lärare: "...det är därför som jag är emot morotsföräldrarna, de vill ha sötare morötter, medan jag vill ha en karakteristisk smak på dem".
Morotsföräldrar? Vilka är morotsföräldrarna? Är det ett nytt uttryck som jag har missat? Som curlingföräldrar, fast det är morotsföräldrar? Vad gör morotsföräldrarna? Får de barnen att äta extra mycket morötter? Eller är det ett uttryck för föräldrar som strävar efter att ge barnen hälsosam mat? Eller är morotsföräldrarna i själv verket morötterna själva, att morotssorterna av sig själva blir sötare och sötare? Mamma pappa morot?
Jag: Morotsföräldrarna?
Karin: Morotsförädlarna.
Jag: Jaha.
20 september 2007
You snooze, you lose
and i'm mostly very tired
Hur bra är det egentligen att snooza? Man vaknar ju varje gång klockan ringer, och somnar oftast om igen efter att det har slutat ringa. Det är väl bra att man vaknar, men är det bra att man somnar om, vaknar och somnar om igen? Vad får man egentligen för kvalitet på snooze-sömnen? Blir man i själva verket tröttare än om man inte snoozar? Om man har en avbruten nattsömn, brukar man ju vara riktigt trött dagen efter. Är inte snooze-sömnen just det, en avbruten sömn? Isåfall borde ju de som snoozar vara tröttare än de som inte gör det. Är det så? Eller handlar det om under hur lång tid man snoozar? Är det okej att snooza i 20 minuter, men inte i två timmar? Är det bättre att sova längre på morgonen, för att slutligen tvinga upp sig själv när klockan ringer första gången? Det må vara det bästa sättet, men det är inte det lättaste.
Hur bra är det egentligen att snooza? Man vaknar ju varje gång klockan ringer, och somnar oftast om igen efter att det har slutat ringa. Det är väl bra att man vaknar, men är det bra att man somnar om, vaknar och somnar om igen? Vad får man egentligen för kvalitet på snooze-sömnen? Blir man i själva verket tröttare än om man inte snoozar? Om man har en avbruten nattsömn, brukar man ju vara riktigt trött dagen efter. Är inte snooze-sömnen just det, en avbruten sömn? Isåfall borde ju de som snoozar vara tröttare än de som inte gör det. Är det så? Eller handlar det om under hur lång tid man snoozar? Är det okej att snooza i 20 minuter, men inte i två timmar? Är det bättre att sova längre på morgonen, för att slutligen tvinga upp sig själv när klockan ringer första gången? Det må vara det bästa sättet, men det är inte det lättaste.
16 september 2007
Bra bättre bäst
old teenage hopes are alive at your door
Ibland får man en särskild känsla inom sig. Den börjar så smått som en stickande känsla i tårna. Sedan sprider den sig långsamt som en brinnande eld genom hela kroppen, tills den slutligen stannar upp som ett leende på läpparna. Man kan stå där i sin egen lilla värld med ett leende på läpparna, nynnandes med i låtarna, helt förnöjd med situationen. Man står där och tänker "Fy fan, det här är helt enkelt så jävla bra!".
Det är min tanke när en skiva eller en konsert är riktigt, riktigt bra. Jag står där med mitt lilla leende, mysandes med sig själv och tänker på hur bra det är. Jag tänkte det när jag åkte i bilen häromdagen, när Feist - I Feel It All spelades i högtalarna. Jag tänkte det när Pumpkins spelade That's The Way på Vega. Snart tror jag att det är dags igen, för den 1:a oktober spelar Feist på samma plats. En konsert som jag sett fram emot i sju månader. Det är riktigt länge. Under den tiden hinner det byggas upp en himla massa förväntningar. Det hinner byggas upp helt enorma förväntningar. Förväntningar så stora att det blir svårt att infria dem. Men efter att ha lyssnat på Feist-inspelningar från i år kan jag bara konstatera: Den 1:a oktober kommer jag upprepade gånger att tänka "Fy fan, det här är helt enkelt så jävla bra!".
Ibland får man en särskild känsla inom sig. Den börjar så smått som en stickande känsla i tårna. Sedan sprider den sig långsamt som en brinnande eld genom hela kroppen, tills den slutligen stannar upp som ett leende på läpparna. Man kan stå där i sin egen lilla värld med ett leende på läpparna, nynnandes med i låtarna, helt förnöjd med situationen. Man står där och tänker "Fy fan, det här är helt enkelt så jävla bra!".
Det är min tanke när en skiva eller en konsert är riktigt, riktigt bra. Jag står där med mitt lilla leende, mysandes med sig själv och tänker på hur bra det är. Jag tänkte det när jag åkte i bilen häromdagen, när Feist - I Feel It All spelades i högtalarna. Jag tänkte det när Pumpkins spelade That's The Way på Vega. Snart tror jag att det är dags igen, för den 1:a oktober spelar Feist på samma plats. En konsert som jag sett fram emot i sju månader. Det är riktigt länge. Under den tiden hinner det byggas upp en himla massa förväntningar. Det hinner byggas upp helt enorma förväntningar. Förväntningar så stora att det blir svårt att infria dem. Men efter att ha lyssnat på Feist-inspelningar från i år kan jag bara konstatera: Den 1:a oktober kommer jag upprepade gånger att tänka "Fy fan, det här är helt enkelt så jävla bra!".
13 september 2007
19.3
i don't look in the mirror
19.3. Det var mitt BMI när jag gick på gymnasiet. 19.3 är undervikt. 19.3 är samma BMI som vissa av dem på Top Model har. Jag skulle aldrig passat som modell, men mitt BMI hade nog gjort det. 19.3 är något ouppnåeligt. 19.3 kommer jag aldrig att komma till igen, om jag inte får en ätstörning. 19.3 är ett magiskt nummer längst bak i mitt huvud. Det finns där, med onda ögon och ett hånleende. 19.3 tycker att jag förtjänar att vara långt ifrån 19.3. 19.3 tycker att jag får skylla mig själv. 19.3 har inget överseende med mig. 19.3 menar allvar. 19.3 tycker att jag får ta tag i mig själv innan det har gått alldeles för långt. 19.3 skriker det åt mig. 19.3 rycker mig i håret, skakar om mig i axlarna och skriker "Nu får du för fan ta och skärpa till dig!". Så det är nog bäst att jag gör det. För 19.3 har ju faktiskt rätt.
19.3. Det var mitt BMI när jag gick på gymnasiet. 19.3 är undervikt. 19.3 är samma BMI som vissa av dem på Top Model har. Jag skulle aldrig passat som modell, men mitt BMI hade nog gjort det. 19.3 är något ouppnåeligt. 19.3 kommer jag aldrig att komma till igen, om jag inte får en ätstörning. 19.3 är ett magiskt nummer längst bak i mitt huvud. Det finns där, med onda ögon och ett hånleende. 19.3 tycker att jag förtjänar att vara långt ifrån 19.3. 19.3 tycker att jag får skylla mig själv. 19.3 har inget överseende med mig. 19.3 menar allvar. 19.3 tycker att jag får ta tag i mig själv innan det har gått alldeles för långt. 19.3 skriker det åt mig. 19.3 rycker mig i håret, skakar om mig i axlarna och skriker "Nu får du för fan ta och skärpa till dig!". Så det är nog bäst att jag gör det. För 19.3 har ju faktiskt rätt.
12 september 2007
Zeitgeist
don't hear what I hear
Jag: Det är inte långt till Willy's.
Imre: Näe. Det är inte ens en Zeitgeist.
Smashing Pumpkins - Zeitgeist är 2:49 lång
Jag: Det är inte långt till Willy's.
Imre: Näe. Det är inte ens en Zeitgeist.
Smashing Pumpkins - Zeitgeist är 2:49 lång
10 september 2007
Stilpolisen
you think you are the local rock star
Jag skulle behöva någon som berättade vilken som ska vara min personliga stil. Jag behöver någon som drar mig i örat till en affär med kläder som jag både tycker om och passar i. För jag har då inte hittat någon sådan. Jag är trött på att gå in i en affär, hitta något snyggt klädesplagg men upptäcka att jag måste lägga på en tia i storleken för att jag ska kunna trycka in mig i den. Jag är trött på att ha samma missanpassade kjol på mig varje dag bara för att jag inte hittar någon annan som passar bättre. Jag är trött på att klämma i mig t-shirts som är över fyra år gamla och över fyra storlekar för små. Jag är trött på att inte veta vad det är för kläder som jag passar i.
Att försöka återskapa den halvrockiga stilen jag hade på gymnasiet känns lite passé. Att försöka klä sig mer moget känns lite för tidigt. Jag har fastnat i ett status quo som jag inte vet hur jag ska ta mig ut ur. Jag är rädd att om jag inte lyckas inom den närmaste tiden, kommer jag om 20 år bli anmäld av mina nära till ett Gör-om-mig program. Och då kommer det säkert uppdagas att jag fortfarande har den där förbannade kjolen på mig. Please God almighty, don't let it happen.
Jag skulle behöva någon som berättade vilken som ska vara min personliga stil. Jag behöver någon som drar mig i örat till en affär med kläder som jag både tycker om och passar i. För jag har då inte hittat någon sådan. Jag är trött på att gå in i en affär, hitta något snyggt klädesplagg men upptäcka att jag måste lägga på en tia i storleken för att jag ska kunna trycka in mig i den. Jag är trött på att ha samma missanpassade kjol på mig varje dag bara för att jag inte hittar någon annan som passar bättre. Jag är trött på att klämma i mig t-shirts som är över fyra år gamla och över fyra storlekar för små. Jag är trött på att inte veta vad det är för kläder som jag passar i.
Att försöka återskapa den halvrockiga stilen jag hade på gymnasiet känns lite passé. Att försöka klä sig mer moget känns lite för tidigt. Jag har fastnat i ett status quo som jag inte vet hur jag ska ta mig ut ur. Jag är rädd att om jag inte lyckas inom den närmaste tiden, kommer jag om 20 år bli anmäld av mina nära till ett Gör-om-mig program. Och då kommer det säkert uppdagas att jag fortfarande har den där förbannade kjolen på mig. Please God almighty, don't let it happen.
30 augusti 2007
28 augusti 2007
Murder by numbers
i've journeyed here and there and back again
Vad är 38?
1. Antalet banankartonger som finns i gamla lägenheten
2. Antalet banankartonger som finns i nya lägenheten
3. Antalet gånger vi kört kartonger till nya lägenheten
4. Antalet banankartonger vi slängde på tippen
(Svar: 2)
Vad är 38?
1. Antalet banankartonger som finns i gamla lägenheten
2. Antalet banankartonger som finns i nya lägenheten
3. Antalet gånger vi kört kartonger till nya lägenheten
4. Antalet banankartonger vi slängde på tippen
(Svar: 2)
25 augusti 2007
First time's a charm
i think i'm paranoid
Belysningen är dämpad. Luften känns kvav i den varma sommarnatten Hon vet att det snart är dags. Det är inte första gången för henne, men det är alltid lika nervöst. Tänk om hon gör fel? Tänk om hon gör fel sak vid fel tillfälle? Det har ju gått bra alla andra gånger, utom den gången då hon blev tillsagd av en kille att hon skulle sluta. Den upplevelsen är fortfarande djupt inetsad i hennes huvud. Hon tittar ned på sina händer och ser att de skakar en aning. Hon tittar bort och ruskar på huvudet, det är ju egentligen inget att vara nervös för. Ändå känner hon hur pulsen stiger. Har man väl bestämt sig går det inte att ändra sig. No turning back now. Och så äntligen - är det dags. Han närmar sig med bestämda steg, och vinkar lite lätt med handen. Han mumlar några spridda ord och börjar. Hon slänger upp kameran från axeln och trycker in slutarknappen. Nervositeten är som bortblåst.
Belysningen är dämpad. Luften känns kvav i den varma sommarnatten Hon vet att det snart är dags. Det är inte första gången för henne, men det är alltid lika nervöst. Tänk om hon gör fel? Tänk om hon gör fel sak vid fel tillfälle? Det har ju gått bra alla andra gånger, utom den gången då hon blev tillsagd av en kille att hon skulle sluta. Den upplevelsen är fortfarande djupt inetsad i hennes huvud. Hon tittar ned på sina händer och ser att de skakar en aning. Hon tittar bort och ruskar på huvudet, det är ju egentligen inget att vara nervös för. Ändå känner hon hur pulsen stiger. Har man väl bestämt sig går det inte att ändra sig. No turning back now. Och så äntligen - är det dags. Han närmar sig med bestämda steg, och vinkar lite lätt med handen. Han mumlar några spridda ord och börjar. Hon slänger upp kameran från axeln och trycker in slutarknappen. Nervositeten är som bortblåst.
17 augusti 2007
Lillasyster
nobody nowhere understands anything
Det känns märkligt att läsa sin blog som man skrev för sju-åtta år sedan. Det är som att man har en lillasyster. En lillasyster som egentligen inte finns. Det är ju inte utan att man drar på smilbanden åt de konstiga funderingar som man hade. Och vissa saker vill man ju bara glömma att man någonsin skrev.
Ändå så tycker jag om min lillasyster. Rätt vad det är får hon ett vilt utlopp över sin ilska, oftast för något helt obetydligt. Hon har kort temperament, och nåde den som kommer i hennes väg. Media är en av de saker som får ta mest stryk. Hon kan ha lite egendomliga funderingar, dessvärre är det inte många som förstår dem. Hon är ganska besatt av ett visst band, och det allra mesta kretsar på ett eller annat sätt runt det. Övrig musik som hon lyssnade på då var kass. Shitty to say the least. Samtidigt måste man respektera det, för den musiken respresenterade henne då. Men lite pinsamt är det allt.
Det är lite konstigt att veta att min lillasyster inte finns längre. Jo, hon finns fortfarande, men hon är inte densamma. På sätt och vis önskar jag att hon var densamma, men ändå är jag glad att hon inte är det. För jag är ganska nöjd med den som hon har blivit. Jag vill gärna tro att hon har blivit lite klokare. Men det är inte alldeles säkert att fallet är så.
15 augusti 2007
Smashing Pumpkins @ Vega
lost on this road are there any real souls?
Sist vi var på Vega såg vi Gillian Welch, väldigt lågmäld country. Det var inte direkt vad SP spelade igår.
Dagen började med att jag åkte på IKEA och köpte en filt för 39 pix som förbrukningsvara. Yep - en filt. Klockan fyra rullade jag ut min filt framför Vega, tre timmar innan dörrarna öppnade. No fear, jag var inte ensam - det var fyra pers till där. Jag vet fortfarande inte om jag är 1. Gammal och bekväm eller 2. Smart. När alla andra sedan satt på den skitiga, äckliga marken kunde jag istället sitta och mysa på min filt, mycket bekvämt må jag säga! Jag hoppas lite försiktigt att de tyckte att jag var alternativ 2...
Snabb som en vessla sprang jag uppför trapporna och fixade front row-seats till oss, men det slutade med att jag fick stå där framme solo. Som gemytligt sällskap hade jag ett yngre, svenskt par till vänster och en italienare till höger. Det var första konserten för båda sällskapen. Hur är det egentligen för de som går på SP för första gången? Ångrar de allt som de missat? Är de skeptiska, eller helt fanatiska?
Konserten då? Jo, den var faktiskt fantastisk! Första raden förhöjer faktiskt alla konserter något snäpp. Bandet (mest Billy då) verkade vara på bättre humör än i Stockholm, och Jimmy skrattade massor åt Billy bakom trummorna när Billy började skrika och ha sig då och då. Lite avis blev jag minsann när det var en kille i fotodiket som hade två Canon Eos 1D kameror, och dessutom ett Canon 70-200mm 2.8 IS USM. Gimme gimme!
De låtar som vi inte hade hört live förut var: Come On Let's Go, Daydream och Zeitgeist. Zeitgeist var redan innan en av mina absoluta favoriter från Zeitgeist-eran, så det var en trevlig överraskning att den blev spelad! Daydream var väldigt cool att höra, eftersom det egentligen är en D'arcy-låt. Billy behövde lyrics-ställ på Daydream och Death From Above - Hmm.
Både de lugnare och mer fartiga delarna var riktigt bra, men man kände verkligen av publiktrycket under crowdpleasers som Zero och BWBW. Den dumma vakten som alltid nekar min kamera, var egentligen rätt så trevlig. Flera gånger kom han fram, lyfte upp sina armbågar och sade till killarna bakom oss "Protect the ladies!". Och så bjöd han oss på första raden på Haribo-godis som han fick av en annan vakt. Så jag antar att han är förlåten nu.
Under de konserter som vi sett i år har de alltid öppnat med United States, och jag tycker att det är en ganska passande opener. Trummorna är grymma och låten känns aggressiv, den låten sätter tonen för resten av konserten. Billys utdragna spelande av den amerikanska nationalsången kan man dock vara utan... Jimi Hendrix, anyone? Silverfuck som avslutning är ju såklart alltid lysande också.
Tidigare har jag inte varit särskilt förtjust i Glass and the Ghost Children, men den nya versionen låter mycket bättre än den gamla. Det är mest bara vokalen som påminner om den gamla.
Inspelningen låter riktigt bra, och den blir säkert ännu bättre efter lite redigering. Förutom alla fyllon som ropar massa "Uaaahh!!" hela tiden då, förstås. Och förutom de som sjunger med för full hals hela tiden, förstås. Och förutom de plastölglas man hör krossas under de lugnare låtarna, förstås. Förutom det så blir det nog toppen!
Betyg: 5 av 5
Setlist:
United States
That's The Way
Bleeding The Orchid
Come On Let's Go
Tonight
Tarantula
Starz
Glass and the Ghost Children
Zero
Cherub Rock
With Every Light
Death From Above
Daydream
Thirty-Three
Winterlong
Superchrist
Doomsday Clock
Heavy Metal Machine
Disarm
Stand Inside Your Love
Hummer
Shame
Bullet With Butterfly Wings
Extranummer:
Zeitgeist
Silverfuck
Sist vi var på Vega såg vi Gillian Welch, väldigt lågmäld country. Det var inte direkt vad SP spelade igår.
Dagen började med att jag åkte på IKEA och köpte en filt för 39 pix som förbrukningsvara. Yep - en filt. Klockan fyra rullade jag ut min filt framför Vega, tre timmar innan dörrarna öppnade. No fear, jag var inte ensam - det var fyra pers till där. Jag vet fortfarande inte om jag är 1. Gammal och bekväm eller 2. Smart. När alla andra sedan satt på den skitiga, äckliga marken kunde jag istället sitta och mysa på min filt, mycket bekvämt må jag säga! Jag hoppas lite försiktigt att de tyckte att jag var alternativ 2...
Snabb som en vessla sprang jag uppför trapporna och fixade front row-seats till oss, men det slutade med att jag fick stå där framme solo. Som gemytligt sällskap hade jag ett yngre, svenskt par till vänster och en italienare till höger. Det var första konserten för båda sällskapen. Hur är det egentligen för de som går på SP för första gången? Ångrar de allt som de missat? Är de skeptiska, eller helt fanatiska?
Konserten då? Jo, den var faktiskt fantastisk! Första raden förhöjer faktiskt alla konserter något snäpp. Bandet (mest Billy då) verkade vara på bättre humör än i Stockholm, och Jimmy skrattade massor åt Billy bakom trummorna när Billy började skrika och ha sig då och då. Lite avis blev jag minsann när det var en kille i fotodiket som hade två Canon Eos 1D kameror, och dessutom ett Canon 70-200mm 2.8 IS USM. Gimme gimme!
De låtar som vi inte hade hört live förut var: Come On Let's Go, Daydream och Zeitgeist. Zeitgeist var redan innan en av mina absoluta favoriter från Zeitgeist-eran, så det var en trevlig överraskning att den blev spelad! Daydream var väldigt cool att höra, eftersom det egentligen är en D'arcy-låt. Billy behövde lyrics-ställ på Daydream och Death From Above - Hmm.
Både de lugnare och mer fartiga delarna var riktigt bra, men man kände verkligen av publiktrycket under crowdpleasers som Zero och BWBW. Den dumma vakten som alltid nekar min kamera, var egentligen rätt så trevlig. Flera gånger kom han fram, lyfte upp sina armbågar och sade till killarna bakom oss "Protect the ladies!". Och så bjöd han oss på första raden på Haribo-godis som han fick av en annan vakt. Så jag antar att han är förlåten nu.
Under de konserter som vi sett i år har de alltid öppnat med United States, och jag tycker att det är en ganska passande opener. Trummorna är grymma och låten känns aggressiv, den låten sätter tonen för resten av konserten. Billys utdragna spelande av den amerikanska nationalsången kan man dock vara utan... Jimi Hendrix, anyone? Silverfuck som avslutning är ju såklart alltid lysande också.
Tidigare har jag inte varit särskilt förtjust i Glass and the Ghost Children, men den nya versionen låter mycket bättre än den gamla. Det är mest bara vokalen som påminner om den gamla.
Inspelningen låter riktigt bra, och den blir säkert ännu bättre efter lite redigering. Förutom alla fyllon som ropar massa "Uaaahh!!" hela tiden då, förstås. Och förutom de som sjunger med för full hals hela tiden, förstås. Och förutom de plastölglas man hör krossas under de lugnare låtarna, förstås. Förutom det så blir det nog toppen!
Betyg: 5 av 5
Setlist:
United States
That's The Way
Bleeding The Orchid
Come On Let's Go
Tonight
Tarantula
Starz
Glass and the Ghost Children
Zero
Cherub Rock
With Every Light
Death From Above
Daydream
Thirty-Three
Winterlong
Superchrist
Doomsday Clock
Heavy Metal Machine
Disarm
Stand Inside Your Love
Hummer
Shame
Bullet With Butterfly Wings
Extranummer:
Zeitgeist
Silverfuck
14 augusti 2007
Smashing Pumpkins @ Cirkus
it's lonely at the top
För sju år sedan var jag på min första Pumpkins-konsert någonsin, på just Cirkus. I Am One på Cirkus bidrog starkt till att jag valde det som tatuerings-motiv. Blev jag nu inspirerad att skaffa mig någon ny tatuering? Kanske skriva United States någonstans? Eller Bleeding The Orchid? Kanske 99 Floors? Eller varför inte Superchrist?
Efter att ha läst min gamla blog kan jag konstatera att jag var väldigt entusiastisk över Cirkus-konserten år 2000. Och kanske, kanske en aning partisk. Jag undrar vad mitt tonåriga jag hade tyckt ifall konserten i söndags hade varit den första? Hade jag tyckt att den var helt fantastisk, bara för att den var den första jag såg?
Konserten var bra. Inte toppen, inte fantastisk - men bra. Det var så varmt inne på Cirkus att lite av glädjen försvann. När man dessutom står på tredje raden står man mitt bland alla hoppande imbeciller, vilket inte är så nice. Tur att man kan retirera till mixerbordet för att få lite sällskap! Dessutom fick jag ju inte ta med mig min kamera in, då den var "too big", precis som i Paris. Dumma SP som har fotokontrakt! Buuu!
Låtarna som vi inte hade hört live någon gång förut blev några stycken: 99 Floors, By Starlight (inte hela), Death From Above, Drown, Lucky 13, Starla, Superchrist - den ena bättre än den andra. Men Drown och Starla var ändå väldigt speciella att höra. Och trummorna på Lucky 13 går inte heller av för hackor... Det är något särskilt varje gång man hör en låt spelas live för första gången, man får en fuzzy feeling inombords, liksom.
De tyngre delarna av SP låter riktigt bra, men även de lugnare partierna låter riktigt finemang. Dessvärre är det inte alla som uppskattar det, utan hoppar omkring och skriker och busvisslar under crowd-pleasers. BWBW anyone?
Under konserten kom jag på ett nytt mål som jag ska uppnå också. Jag klarar det nog inte i år, kanske inte heller nästa år - men till 2009 tror jag att jag ska kunna fixa biffen. Vad det är? Only time will tell.
All in all var det en bra konsert, och eftersom jag är så väldigt förtjust i att ge betyg på allt och alla måste såklart konserten också få det.
Betyg: 3.5 av 5 (det hade varit 4 om inte parkeringen hade kostat 250 pix)
Setlist:
United States
Bleeding the Orchid
Drown
Hummer
Bullet with Butterfly Wings
Neverlost
That´s the Way
Lucky 13
Starla
For God and Country
The Crying Tree of Mercury
Rocket
99 Floors
By Starlight>
To Sheila
Tonight Tonight
Tarantula
Starz
Zero
Disarm
Glass and the Ghost Children
Superchrist
Doomsday Clock
Heavy Metal Machine
Extranummer:
Death from Above
Muzzle
För sju år sedan var jag på min första Pumpkins-konsert någonsin, på just Cirkus. I Am One på Cirkus bidrog starkt till att jag valde det som tatuerings-motiv. Blev jag nu inspirerad att skaffa mig någon ny tatuering? Kanske skriva United States någonstans? Eller Bleeding The Orchid? Kanske 99 Floors? Eller varför inte Superchrist?
Efter att ha läst min gamla blog kan jag konstatera att jag var väldigt entusiastisk över Cirkus-konserten år 2000. Och kanske, kanske en aning partisk. Jag undrar vad mitt tonåriga jag hade tyckt ifall konserten i söndags hade varit den första? Hade jag tyckt att den var helt fantastisk, bara för att den var den första jag såg?
Konserten var bra. Inte toppen, inte fantastisk - men bra. Det var så varmt inne på Cirkus att lite av glädjen försvann. När man dessutom står på tredje raden står man mitt bland alla hoppande imbeciller, vilket inte är så nice. Tur att man kan retirera till mixerbordet för att få lite sällskap! Dessutom fick jag ju inte ta med mig min kamera in, då den var "too big", precis som i Paris. Dumma SP som har fotokontrakt! Buuu!
Låtarna som vi inte hade hört live någon gång förut blev några stycken: 99 Floors, By Starlight (inte hela), Death From Above, Drown, Lucky 13, Starla, Superchrist - den ena bättre än den andra. Men Drown och Starla var ändå väldigt speciella att höra. Och trummorna på Lucky 13 går inte heller av för hackor... Det är något särskilt varje gång man hör en låt spelas live för första gången, man får en fuzzy feeling inombords, liksom.
De tyngre delarna av SP låter riktigt bra, men även de lugnare partierna låter riktigt finemang. Dessvärre är det inte alla som uppskattar det, utan hoppar omkring och skriker och busvisslar under crowd-pleasers. BWBW anyone?
Under konserten kom jag på ett nytt mål som jag ska uppnå också. Jag klarar det nog inte i år, kanske inte heller nästa år - men till 2009 tror jag att jag ska kunna fixa biffen. Vad det är? Only time will tell.
All in all var det en bra konsert, och eftersom jag är så väldigt förtjust i att ge betyg på allt och alla måste såklart konserten också få det.
Betyg: 3.5 av 5 (det hade varit 4 om inte parkeringen hade kostat 250 pix)
Setlist:
United States
Bleeding the Orchid
Drown
Hummer
Bullet with Butterfly Wings
Neverlost
That´s the Way
Lucky 13
Starla
For God and Country
The Crying Tree of Mercury
Rocket
99 Floors
By Starlight>
To Sheila
Tonight Tonight
Tarantula
Starz
Zero
Disarm
Glass and the Ghost Children
Superchrist
Doomsday Clock
Heavy Metal Machine
Extranummer:
Death from Above
Muzzle
13 augusti 2007
Too big
Han har något emot mig. Han bevakar mig. Han står lite i skymundan, men ändå så att han har full koll. Det går inte att dölja något för honom. Han var i Paris. Han var i Stockholm. Han är överallt. Jag ser hur hans ögon följer mina rörelser. Jag ser hur han tittar vad jag har med mig. "Too big!" säger han. Mitt ursinne kokar inom mig. Mina händer knyts till knytnävar. Men jag håller dem för mig själv. Och så var det över innan det ens hade börjat. Too big.
10 augusti 2007
Low + Audrey
___
Audrey___Low
Audrey gjorde en stabil insats på KB, det kan nog hända att de fick några nya fans också. Low lät okej, men lite för sega för min smak. Jag sprang inte direkt iväg och köpte deras skiva efter konserten.
Betyg Audrey: 3 av 5
Betyg Low: 2 av 5
05 augusti 2007
Stapelfestivalen
The Lionheart Brothers
The Lionheart Brothers hade inte världens bästa förutsättningar när de fick spela i ett mörkt och regnigt Malmö på torsdagen. Det var ca 50 tappra själar som trotsade regnet, väl utrustade med paraplyer. Bandet kämpade på tappert, men lyckades väl ändå inte riktigt få med sig "publiken". Jag känner inget direkt behov av att springa ut och köpa deras skiva, om man säger så.
Betyg: 2 av 5
Betyg: 2 av 5
Scraps Of Tape
På lördagens upplaga av festivalen var det strålande sol och fullt av massa skejtande småkids. Några av dem tog i alla fall en paus för att titta på Scraps Of Tape. Det lät som att de ville vara Explosions In The Sky/Mono, men de lyckades inte ända fram. Mindre "nu spelar vi så snabbt och högt vi bara kan" och bättre övergångar, så kan det kanske bli bra.
Betyg: 3 av 5
Är framtiden för festivaler att de ska vara gratis? Man läser ständigt om festivaler som har det knivigt med pengarna, medan alla dessa små minifestivaler poppar upp som små svampar ur marken. Är det bara i det lilla formatet som det går att ha en gratis festival? Malmöfestivalen är väl rätt så stor, men man är inte direkt toksugen att gå och titta på Hasse Andersson & Kvinnaböskeband. Accelerator lyckas ju med att vara en alldeles formidabel liten festival, utan att för den skull göra hål i plånboken. Kanske framtiden för festivaler istället är att de är i mindre format? Inget Hultsfred, inget Roskilde - bara en masssa små Accelerator. Det vore faktiskt något.
02 augusti 2007
Sex mail
Jag har sex mail. Mail adresser, alltså. Borde man bara ha en? Hur många är för många? Alla har väl åtminstone två? En som är officiell, och en som är anonym? Egentligen är det väl kanske rätt så många med sex... Dessutom är det ingen av mailadresserna som innehåller mitt fulla namn. Men om man vill vara anonym så kan man ju inte ha en mailadress med ens namn i, så då måste man skaffa sig en ny mailadress. Men då kan det ju vara så att den nya mailadressen är svår att uttala, så då får man skaffa sig en ny. Då kanske den nya inte heller är så bra, så då blir det ännu en till... Och så har man helt plötsligt sex. Mail adresser, alltså.
01 augusti 2007
Gillian Welch
Gillian Welch och David Rawlings äntrade igår scenen på Lille Vega. Förväntningarna var höga, och som de blev infriade! De verkade ha det väldigt roligt på scenen, och det lät helt fantastiskt bra. Jag måste nog erkänna att vid två tillfällen blev jag lite tårögd också... Först när hon spelade No One Knows My Name, en av mina absoluta favorit sing-a-long låtar of all time. Jag blev lite sugen på att sjunga med, men efter att ha tittat mig runt på de i närheten, insåg jag att de nog inte skulle uppskatta mina ylande vokaler särskilt mycket. De upplevs bäst i ensamhet i bilen.
Andra gången var under sista extranumret, Long Black Veil, då de ställde sig längst fram på scenkanten och sjöng helt utan mikrofoner. Tystnaden låg så tät i lokalen att man hade kunnat skära i den med kniv.
Den tredje höjdpunkten (men utan våta ögon) var när de spelade Jackson, som ju helt enkelt var alldeles lysande. Det enda dåliga med konserten var väl egentligen publiken, men det kunde ju inte Gillian rå för. Folk som klappar mitt i låtarna - hur irriterande är inte det? Är man inte på konsert för att lyssna på artisten, och inte applåderna mitt när artisten sjunger? Varför ska folk vara så ivriga att klappa direkt efter när någon gör något coolt på gitarren/trummorna?
Det var helt enkelt en fantastisk konsert. Att vi var tvungna att springa hela vägen från Vega till tågstationen för att konserten var så lång, gör inte något i sådana här sammanhang. Imre konstaterade på tåget hem att det var nog en Top 5-konsert. Efter att jag nämnt några konserter som jag tyckte passade på den listan, blev Gillians konsert nedflyttad till någonstans på Top 10. Men då kom Imre på några till, så då var hon kanske på Top 20. Från Top 5 till Top 10 till Top 20 - ju fler konserter man ser, desto svårare är det att bestämma sig vilken som är bäst.
Betyg: 5 av 5
Bestämma sig
Det är mycket man måste tänka på när man ska skriva blogg. Ska man ta bitar ur sitt eget liv? Ska man skriva om världen? Ska man lämna ut allt, eller bara en del? Ska det handla om ett ämne, eller flera? Vem ska läsa den? Vem ska man rikta sig till? Vad är det för syfte med bloggen? Det är inte alldeles lätt att bestämma sig om allt, så vi får se vart det slutar.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
